Ett elakt fredagsskratt

Häromdagen bad en av mina kollegor på Resumé mig att utveckla mina tankar om Ariel Fashion Shoot. Resultatet blev den här artikeln.

Att en tidning använder sina bloggare för att få några citat till en artikel är inte så konstigt. Det gör alla. Sen kan man ju fnissa lite åt rubriken, vilket också flera av kommentarerna till artikeln påpekar. Det blir lite meta när det vinklas som en nyhet att jag tycket något.

Så fort mitt namn dyker upp i branschmedia är det en del som tycker att jag inte borde finnas där. Det är okej tycker jag. Man måste inte hålla med mig, gilla mig eller läsa vad jag skriver. Det som är dumt är dock, i det läget, att KLICKA på artikeln och dessutom kommentera. Då ökar ju klickstatistiken och risken för att jag dyker upp igen. Det brukar ofta komma några såna kommentarer också, typ “vaddå, hur kan den HÄR helt ointressanta artikeln ligga pa Resumés eller DMs etta hela dagen”? FÖR ATT DU JUST SKREV DET DÄR, PUCKO, tänker jag då lite stillsamt för mig själv.

Vill man verkligen bli av med mig ska man inte skriva att jag är dum i huvudet/dålig på mitt jobb/bara får komma till tals for att jag har en känd pappa (vilket är lite rörande på något sätt. Jag älskar min pappa, men att någon med 3 600 googleträffar på sitt namn skulle kunna sprida sådan stjärnglans att hans helt värdelösa dotter kan bygga en karriär på det verkar lite… för bra).

Vill man bli av med mig ska man ignorera mig. Scrolla vidare bara. För Resumé och andra tidningar är inte dummare än att de sätter den rubrik som de tror kommer att dra mest klick. Och så länge ni som stör er på mig fortsätter som ni gör kommer ni aldrig att slippa mig.

MOAHAHAHAHAH.
 
Ha en fin fredag nu!