En tumregel

Det här har varit en obehaglig helg. Massakern i Newtown är så absurd att jag inte ens kan ta in den. Någon som däremot har kunnat det är Wendy Gilbert. I den här texten ställer hon sig en viktig, men ovanlig fråga: om det är generösa vapenlagar, TV-spelsvåld, frånvarande föräldrar och mobbning som är orsakerna till skolskjutningar, varför är det bara pojkar som skjuter?

Något som däremot verkar vara lättare att ta in, och om man ska tro mediabevakningen och tonläget är en minst lika stor tragedi, är att Disney ska klippa bort en scen ur Kalle Anka på julafton. Att det där programmet klipps om varje år verkar många ha glömt, för nu är det nämligen en rasistisk nidbild som ska bort. Och det gör tydligen väldigt mycket ondare än huruvida vi får se Kalle skjuta fågel med maskingevär eller inte.

Gruppen Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton har fått över 22 000 medlemmar under helgen. Aktiviteten är hög och tonläget uppskruvat. Jag blir otroligt imponerad av de människor som orkar gå in där och svara rakt och sakligt på alla missuppfattningar, som orkar förklara skillnaden på en avbild och en nidbild, att yttrandefrihet inte handlar om att kunna säga vad som helst oemotsagt, och att man inte kan ha “rätt” till ett kommersiellt företags produkt. Dessvärre vet man ju att de inte kommer att vinna diskussionen.

Man kan prata om det här på många plan och nivåer. Den här intervjun med Oivvio Polite, till exempel, förklarar väldigt bra bakgrunden till den här typen av bilder, varför vi i Sverige med vår historia inte riktigt fattar, och att som förälder vilja att ens barn ska få växa upp utan att behöva se märkliga stereotypversioner av sig själv.

Men för den som inte orkar försöka förstå kan man göra det ganska enkelt. En bra tumregel i livet är att inte vara elak. Om man försöker undvika att såra andra människor går det mesta generellt bättre. Om någon tar illa upp av mitt beteende, och informerar mig om det, bör jag naturligtvis att upphöra med det beteendet. Det är inget jag behöver fundera särskilt mycket över, för den glädje jag kan få ut av att säga ett visst ord eller titta på en viss bild kommer aldrig att bli större än de obehagliga känslor som den som tar illa upp känner. Och det är naturligtvis inte upp till mig att avgöra vad som är jobbigt för någon annan. Det man gör då, när någon ber en, är att lägga av, be om ursäkt, och lägga på minnet att just den grejen behöver man inte göra igen. Dagisnivå, i ordet allra bästa bemärkelse.