En rungande applåd
- 3 min
Jag fick ett mail från Julia häromdagen som jag tyckte var så intressant att det förtjänade en lite större läsekrets än en (1) person. Så här skrev hon:
Jag undrar lite hur du tänker kring utseende och ”snygghet.” Jag kallar mig feminist och rakar benen då och då och sminkar mig för det mesta. Jag anser inte att detta går emot feminismen, men jag tycker ändå att det kan finnas ett värde i att exempelvis inte raka sig, just för att det är ett så klassiskt normbrott som visar att det finns fler alternativ att vara och se ut på än det som det stereotypa idealet presenterar. Egentligen finns det ju ingen poäng i sig med att raka benen eller sminka sig, det är ju ingenting vi hade gjort för att det skulle vara fräschare eller snyggare om inte samhället hade lärt oss att det var det. Trots att jag i teorin bara ser negativa effekter av att bry sig om sitt utseende, exempelvis utseendefixering och ökad konsumtion, känner jag mig inte beredd att sluta sminka mig och tycka att mode är kul. Jag vill inte bidra till en värld där det är viktigt att vara snygg men ändå vill jag vara just det. Detta är ju såklart svårt för individen att förändra, men egentligen borde man väl ändå försöka gå emot dessa ideal? Vore väldigt intressant att höra vad du tänker om saken som ju är feminist och verkar bry dig en del om ditt utseende (som jag har uppfattat det.)
Åh, denna svåra, svåra fråga. Jag håller helt med Julia att det egentligen inte är någon motsättning i att vara feminist och, om man så skulle vilja, 100% utseendefokuserad. Den dagen patriarkatet är borta och alla människor får och kan göra som de vill är det med stor sannolik så att några kommer att landa precis där och vältra sig i fina kläder och moroccanoil-inpackningar. Men så är det inte nu. När jag rakar mig och tuperar håret och målar naglarna är det naturligtvis delvis för att jag själv vill det, men också för att jag känner att jag måste. Annars skulle det antagligen inte vara precis de grejerna jag gjorde, de som försöker efterlikna det vår kultur menar är vackert. Jag är fast i precis samma fälla som alla andra.
Ett tag var jag inne på att det var ett slags verktyg, ”ändamålen helgar medlen”-style. Hittills har ingen kunnat avfärda mina åsikter med att jag är ful och bitter för att ingen man vill ha mig. Jag tänkte att om folk fattar att det inte är det feminismen kommer ifrån, inte för mig och inte för någon, skulle det hjälpa till att avväpna såna kommentarer.
Men nu har jag nog fått förlika mig med att det bara var ett svepskäl. Egentligen tycker jag att jag borde bryta mot fler normer och göra det privata politiskt. Jag blir full av beundran inför människor, kvinnor som män, som sätter sig ovanför ytliga ideal och därmed offrar sin egen bekvämlighet för andras skull. För det är ju precis det de gör: varje kvinna med orakade armhålor och varje man med halsband och kajal hjälper alla oss andra med en liten skärva frihet. De tar skiten för att andra ska slippa. Och så skäms jag för att jag själv inte törs.
Så jag får nog istället gömma mig bakom devisen att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag skriver här och jag bråkar med media och reklambranschen så mycket jag kan. Det är mitt bidrag. Eventuellt är det en process. Jag har till exempel erövrat min längd i vuxen ålder och har klackar fast det gör mig ”okvinnligt” lång. Och min klädstil har nog med åren blivit betydligt mer jag, och mindre vad jag tror att andra tycker är snyggt. Det är förändringar på yttersta marginalen, men ändå något. Så vi får se. Kanske blir det en dag så att jag också vågar. Tills dess ger jag en rungande stor applåd till er som redan gör det.