En plats i helvetet

Det finns en speciell plats i helvetet for kvinnor som inte hjälper varandra

Häromdagen hamnade jag i en diskussion där det där påståendet dök upp igen: det stora problemet för kvinnors yrkesmässiga framgång är att vi är så dåliga på att stötta varandra.

Jag fattar verkligen inte. Jag har aldrig träffat de där kvinnorna. Jag har träffat en massa trevliga, otrevliga, kompetenta, inkompetenta, roliga och tråkiga kvinnor. Men aldrig har någon av dem försökt att trycka till mig för att jag är kvinna. Aldrig någonsin.

Jag tror snarare att problemet är att det finns för få kvinnor som har möjligheten, genom en ledande position i arbetslivet, hjälpa fram andra. Idag har män ofta fördelen att deras stöd kan komma i form av ett jobb eller mer pengar eller mer ansvar. Kvinnor som saknar de maktmedel får stödja med mjukare värden istället. Men om antalet kvinnor i ledande roller var lika stort som antalet män tror jag inte att kvinnor som kommer underifrån skulle ha speciellt svårt att hitta de förebilder och det stöd de behöver från andra kvinnor.

Jag har i mitt yrkesliv fått väldigt mycket hjälp av både män och kvinnor. De har funnits bland lärare, klasskompisar, kollegor, konkurrenter, vänner och familj. Jag är otroligt glad för allt de har gjort och fortsätter göra för mig, oavsett om det handlar om ett svårt beslut som måste fattas, en klapp på axeln när allt går bra eller en pepp när allt går åt skogen. Eller visdomsord av typen “ju längre jag jobbar desto mer feminist blir jag” följt av “köp väskan! Det är billigt för lite lycka!”

Om det finns en plats i helvetet for kvinnor som inte hjälper varandra, tror jag helt enkelt inte att den är särskilt välbefolkad.