En historisk geggamoja

Jag har som ni säkert har märkt funderat ganska mycket på integration, främlingsfientlighet och mångkultur på senaste tiden. Det är ett känsligt ämne. Många av oss blir supernojiga om det bara kommer på tal, dels för att vi kanske känner att vi inte riktigt har koll på läget, på fakta och så, dels för att vi är rädda att missuppfattas. Kan man prata om etnicitet utan att vara rasist? Kan man prata om rasifiering som vit? Kan man egentligen göra någonting utom att tydligt ta avstånd från de man INTE håller med, som exempelvis SD?

Jag tycker det. Jag håller med om att det är svårt, men jag tror att det går att förenkla, och steg ett är att definiera problemet. För det ser jag som det största bekymret: att vi alldeles för ofta låter främlingsfientliga krafter definiera vad som är “problemet”. Alltså: att folk som kommer till Sverige (eller Europa) har svårt att anpassa sig till oss. Att Sverige (eller Europa) inte tål hur mycket invandring som helst. Att vi måste bli bättre på att integrera de invandrare som kommer.

Det är inte alls problemet, som jag ser det. Problemet är att vi har tappat halva begreppet integration på vägen. Enligt Wikipedia betyder integration “sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet”. När något integreras är det alltså inte en enhet som BLIR som en annan enhet (det heter assimilation). Det är två eller flera enheter som blandas ihop till en helt ny helhet.

Om vi vill lyckas med integration, måste vi alltså släppa idén om att det finns ett vi och ett dom, och att dom gärna får vara med om dom bara blir som vi. Det funkar inte så. Vi, svenskar, svenskheten, eller vad man vill, är ett föränderligt begrepp. Vårt land har funnits i några hundra år. Vad som är typiskt svenskt varierat mellan landsdelar, tidsåldrar, samhällsklasser och individer. På 1700-talet var det jättesvenskt att ha en fransktalande hov och svältande bönder. På 1800-talet var det typiskt svenskt att dricka sig stupfull på brännvin, att vara jättereligiös eller att utvandra till Amerika. På 50-talet var det svenskt att bygga folkhem. På 2000-talet var det svenskt att kolla på Melodifestivalen och käka thai-takeout. Etc. Ni fattar.

Sedan 1970-talet, och än mer så sedan början på 90-talet, har det dykt upp en till grej som är typisk svensk: att det finns en massa svenskar som är inflyttade från andra länder. Det finns också folk som inte har svensk nationalitet som bor här, en kortare eller längre tid. Det ställer så klart nya krav på samhället. De kraven kan vara enkla och praktiska, som att vi ska kunna hantera att det talas fler språk, eller komplexa och luddiga, som att svenskar har växt upp under helt olika förutsättningar, och att vi därför kan ha svårt att förstå varandra. Själva grundproblemet är i och för sig är knappast något nytt. Fråga en skånsk adelsman på 1600-talet hur mycket gemensamt han hade med en bondkvinna från Dalarna så är svaret nog betydligt mindre än de olikheter vi har idag.

Men: vi lät inte det stoppa oss.

Kanske är det faktiskt själva grundbulten: att Sverige har överlevt som land är för att vi är flexibla. Medan andra länder har fastnat i exempelvis klassamhällen och regionala konflikter som är mycket värre än våra, har vi försökt jobba för att få det att funka ändå. Men det bygger på en viktig insikt: att det inte är EN person, eller grupp, som ska anpassa sig. ALLA ska anpassa sig, oavsett vad det står i passet eller vilket språk som talas vid köksbordet. Det kan handla om små ordval och stora politiska reformer. Om vardaglig interaktion och strukturell förändring.

Världen är en global plats. Det tycker jag är fantastiskt. Men även om man inte tycker det, är det bara att deala med det som är. Det kan vara jobbigt och det kan vara svårt. Men det är ett måste. Och jag är övertygad om att när vi väl börjar lösa det här, när vi väl har fattat att det inte finns något dom som hotar oss, utan att att jag och du bygger ett nytt och intressant vi, kommer allt att bli bättre. Precis som det har blivit så många gånger i historien.