En ganska bra idé
- 3 min
- 3 kommentarer
Igår sa Kawa Zolfagary hej då till ett av mina absoluta favoriter: Vita Kränkta Män. Finns nog inget ställe i mitt internetliv som har fått mig att skratta så mycket och gett mig så mycket nya idéer. Som tur är lämnar Kawa oss inte helt. På sajten Genusfolket skriver han och några andra inlägg om sånt som tyvärr hela tiden finns omkring oss, men som är så himla lätt att inte se. Inte lika roligt som VKM kanske, men precis lika bra. Om man ska orka engagera sig i jobbiga grejer hela tiden måste man få använda det forum som passar bäst för tillfället.
På tal om det fick jag en kommentar häromdagen som jag tycker att det är värt att lyfta fram här:
Kommentar: När vi ändå är på ämnet tänkte jag komma med en inflikning, eller en fråga. Jag är av den uppfattningen att de vitt spridda konnotationer som har skapats till feminism (bortom det mer kärnfulla fundamentet baserat på jämlikhet som du beskrivit ovanför) har skapat ett stigma. Genom att flertalet personer med lika många idéer om vad det betyder har kommit att representera feminism och på så sätt gjort debatten och ordet, kanske inte urvattnad, men definitivt mer otydlig. Har du samma uppfattning eller hur ser du på debatten och människor som representerar den? Ibland önskar jag att höra en mer nykter ton av forskare i samhällsdebatten, men förstår samtidigt att det är en elitistisk och farlig tanke och att en mer varierad representation i debatten fyller sin funktion.
Svar: Alltså, om jag förstår det rätt: Håller jag med om att det finns många olika människor med olika idéer som kallar sig feminister, och att det gör begreppet och diskussionen otydligt?
Absolut. Men är det ett problem? Jag ser det som självklart att varje stor idéströmning kommer att bli otydlig. Kolla bara på alla falanger av liberalism eller av de stora världsreligionerna. Det kommer så klart med vissa problem, som att man exempelvis använder samma ord men pratar om olika saker (exempelvis kan ordet ”marknad” betyda helt olika grejer i olika sammanhang), men jag vet faktiskt inte hur man skulle göra på ett annat sätt. När en idé är attraktiv drar den till sig många människor, och eftersom människor är olika leder det till olika underidéer och tolkningar.
Jag ser det alltså som en framgång att diskussioner om feminism inte handlar om en åsikt och en sak. Det betyder att diskussionen är stor och bred, och alla har ju i princip samma mål även om vägarna dit är olika. Det viktiga tycker jag är att inte slänga sig med begrepp, utan förklara vad man menar i enkla ord så att man i alla fall pratar om samma sak, snarare än att begära att miljontals människor ska komma överens om en gemensam världsbild. Men om jag ska klumpa ihop den feministiska debatten just nu (i breda, svenska medier) tycker jag att den genomsyras av väldigt mycket vettighet och en obegriplig mängd tålamod. Kawa bakom Vita Kränkta Män är verkligen ett sånt exempel. Kanske beror det på att vi hela tiden måste lugna de oerhört arga människor som står på andra sidan (och tyvärr inte tvekar att ta till hot när orden inte räcker till). Kanske beror det på att man har märkt att om man tar sig tid och förklarar hur man menar, håller de flesta faktiskt med. De flesta vill ha ett rättvist samhälle, vill må bra, och vill ge sina barn bra möjligheter. Och då är feminismen, i all sin otydlighet, en ganska bra idé.