En framtidsvision

Häromdagen drack jag öl på Blk Mkt med Nils och Carl Fredrik. Som så ofta när människor som bor på något annat ställe än Sverige ses, pratade vi om bonuspoäng för flygresor. Det här är ett ämne som jag aldrig hade berört innan oktober förra året. Jag var inte ens med i Eurobonus. Nu vet jag desto mer. Som exempelvis att Air Canada är Star Alliance generösaste bolag, att den största fördelen med silverkort är att man får checka in ett extra bagage utan kostnad och att det snabbaste vägen dit är att skriva sig i Tyskland.

När vi pratade om det här slog det oss att vi nog är den enda generationen som kommer att leva så här. Tidigare, innan internet, var det en stor grej att flytta och resa. Vissa gjorde det, men då blev man utlandssvensk och började bryta och var tvungen att ta sig till Svenska Kyrkan för att läsa DN. Om några år kommer koldioxidskatter göra en atlantresa till en stor ekonomisk investering. Men nu, just för oss, kan man som Nils, jobbpendla mellan två kontinenter, eller som Carl Fredrik vara ihop med någon som bor i en annan världsdel.

Den här diskussionen föranledde en vision av vår framtid. Vi såg oss själva på ålderns höst, med kroppar sargade av ett liv av oergonomiska arbetsställningar, skjutsas omkring i rullstol på strippen i Las Vegas. Våra mobilstrålningsdementa hjärnor kommer inte acceptera att världen har förändrats, och Vegas upplever historiens största uppsving när våra barn och barnbarn upptäcker att om de sätter oss på hem där bland hotellkomplexen kommer vi tro att vi fortfarande kan äta frukost i Paris och lunch i New York.

Anteckning: köp andel i ålderdomshem i Las Vegas. Börja använda handsfree. Tacka Gud, Skype och SAS för att vi har det så bra som vi har det.