Duktiga flickor och livsnjutare
- 2 min
- Kommentera
Förra veckan skrev Anna Laestadius en väldigt bra krönika i SvD (tack Lina Thomsgård för tipset!). Den handlade om problemen kring det duktiga-flicka-syndrom som så många ambitiösa kvinnor drabbas av.
Problemet är dock inte att de här kvinnorna mår dåligt. Problemet är att de anklagas för att må dåligt. Utan särskilt mycket forskning och belägg hävdar olika ”experter” att kvinnor måste trappa ner. Ta ett steg tillbaka. Lugna ner sig. För sin hälsas skull. Trots att den forskning som finns snarare visar att det är personer med låg socioekonomisk status som faktiskt i större utsträckning drabbas av stress, depressioner och annan ohälsa.
Jag får flera gånger i veckan precis den typen av kommentarer. Så har det varit sedan jag var tonåring. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att det är hemskt pinsamt och vet inte vad jag ska svara. Att vara duktig flicka är ju så himla sopigt. Det innebär att man är tråkig, ointressant, och dessutom ett offer för omständigheterna. Man har missat grejen. Den som de andra, Livsnjutarna, förstår.
Grejen är ju dock att jag väldigt sällan hör samma oro yttras för mina manliga kollegor, som jobbar precis lika hårt som jag. Det gör att jag verkligen tror att Laestadius är något på spåren här. Att påstå att någon, även i all välmening, lider av duktig-flicka-syndrom, är att ta udden av deras prestationer. Till att börja med kallar man vuxna människor för flickor. Sedan tillskriver man dem hälsoproblem och någon form av oförmåga att ta hand om sig själva. Det gör att varje larmartikel om karriärkvinnors stressituation förstärker bilden av att vi inte riktigt fixar det vi gör. Det blir ytterligare ett sätt att underminera kvinnor som bryter sig ur den klassiska könsrollen. Och skulle man under en period jobba för mycket, eller ha en riktigt usel dag, kan man inte säga det utan att det blir en bekräftelse av det som alla redan visste.
Jag säger inte att alla som jobbar mycket mår toppen eller att man ska ta lätt på utbrändhet. Men lika lite ska man utgå ifrån att alla människor som jobbar mycket mår dåligt av det. Jag har alltid jobbat massor och det har aldrig handlat om att visa mig duktig. Det är ingen uppoffring. Det är bara sån jag är, på gott och ont. Precis som att jag gillar att träna men hatar att föna håret och gillar ost men inte choklad. Jag skulle vara jätteglad om alla bara kunde låta det vara så.