Ducka och kämpa
- 2 min
- 6 kommentarer
Några av er har frågat hur jag gör för att stå ut med att folk säger taskiga saker till mig på internet, tex apropå min senaste krönika i Metro. Svaret är ganska enkelt: jag läser inte vad de säger.
Dels beror det på att jag redan vet vad som kommer att skrivas när jag publicerar en text. Jag har hållit på med det här så länge att det inte är svårt att känna igen mönstren. Jag behöver alltså inte gå in i Metros kommentarsfält för att veta att vissa tycker att en är dum i huvudet som påstår att kvinnor särbehandlas negativt i arbetslivet. Läsarkontakt och diskussion är så klart en jätteviktig del av mitt jobb som bloggare och krönikör, men min erfarenhet är att de som har en genomtänkt kommentar eller fråga de faktiskt vill ha svar på hör av sig via mail eller genom att kommentera här på bloggen (som jag alltid läsare). Annars brukar någon av er andra uppmärksamma mig på om jag har missat något.
Men framför allt beror det på att jag har en plan när jag skriver. Jag tror att det är helt nödvändigt för att det ska vara kul att hålla på år efter år, att man vet vem man skriver för och varför. Jag försöker inte övertyga någon som står extremt långt ifrån mig i jämställdhetsfrågan. Om vi ser jämställdhetsintresse som en skala där 1 är ”helt emot jämställdhet” och 10 är ”brinner för jämställdhet på samtliga tänkbara sätt” ser jag min målgrupp som 5+, med fokus på 6-8. Jag försöker skriva för dem som vill ha jämställdhet, men kanske inte har funderat så mycket på hur det ska gå till, som inte har läst genusvetenskap och kan allt om strukturanalys. Och så skriver jag för dem som kan massor, men kanske behöver ladda på med argument och pepp ibland.
Därför försöker jag fokusera på vad folk i den gruppen reagerar på, snarare än de som befinner sig i 1-4 (majoriteten av metrokommentarerna) eller 10 med guldstjärna (vissa bloggare som stör sig på diverse saker med mig, som mitt utseende till exempel). Deras åsikter är så klart inte oviktiga, men jag kan inte ta in vad alla säger jämt och då tror jag att det är bättre att välja strategiskt än att bara ta in det som kommer först till man inte orkar mer.
Andra dagar skiter jag i strategin och lyssnar på den här låten JÄTTEHÖGT. För det är ett ganska stort jobb vi har framför oss och ibland är det bara att ducka och köra på. I huvudet kan man byta ut typ Maserati mot ”mänskliga rättigheter” så funkar det hur bra som helst.
Ha en fantastisk midsommar nu allihop!