Don efter person
- 2 min
Närå, allt är lugnt här. Vi utsåg ju en TJEJ till årets person. Den du.
Det här tycker jag var en ovanlig och väldigt intressant artikel, angående den hemska gruppvåldtäkten i Sundbyberg häromveckan: Expert: Gruppvåldtäkter ofta infall.
Rubriken är lite missvisande, för det psykoterapeuten ifråga främst säger är att gärningsmännen gör offret till mindre av en person.
”Hon är inte ett subjekt för dem. Det är en del av perversionens dynamik att man skapar avstånd och det finns en aggressiv sida i all perversion. Jag träffade förövare i fängelset som hade förgripit sig på andra där de inte tillät offret att se dem i ögonen.”
eller med andra ord:
”För att rättfärdiga sina handlingar avpersonifieras kvinnan, hon blir som en sak. Förövarna minns sällan offrets utseende eller andra detaljer.”
På akademiska alltså: offret objektifieras. När jag läste artikeln kunde jag inte låta bli att tänka på de kommentarer och mail som brukar trilla in när jag skriver kritiskt om reklam (och annan media) som klär av kvinnor, zoomar in på deras kroppsdelar, visar upp dem utan namn eller identitet. De kommentarer som tycker att jag överdriver, det är inte nyttigt att vara så rabiat, och vad spelar det för roll jag tycker att det var fina bilder?
Det spelar förbaskat stor roll och jag skiter i om bilderna är fina för det är inte det saken handlar om. Man blir bra på det man övar på. Om vi varje dag, hela våra liv, tränas i att se andra människor som objekt, är det givetvis enklare att få tillgång till de känslorna när det är mitt i natten, alla är fulla och saker och ting börjar gå snett.
Jag säger inte att omslaget till senaste Cosmopolitan eller H&Ms badklädeskampanj är en direkt orsak till gruppvåldtäkter. Men jag vågar mig på att säga att om vi som på olika sätt gör avtryck i media utmanade oss själva lite mer, fråga oss själva hur vi kan sälja den här grejen utan att göra samma trötta namnlösa plutande mot kameran, skulle det i alla fall inte bli sämre.