Döden och jämställdheten
- 4 min
Jag fick en bra fråga från kommentatorn Fredrik häromdagen. Han skrev:
Mer än dubbelt så många män än kvinnor tar livet av sig. Är inte det den viktigaste jämställdhetsfrågan?https://mind.se/om-sjalvmord/fakta-om-sjalvmord/
Jag tycker alltid att det är svårt att rangordna viktiga frågor. Hur ska man jämföra en donation till offren på Filippinerna med att hjälpa sin farmor att laga mat? Både sakerna är viktiga, och jag kan inte säga att den som gör det ena eller det andra gör rätt eller fel. Detsamma gäller olika aspekter av jämställdhet. Att verka för jämställdhet är viktigt, vilken del av det man fokuserar på måste vara upp till var och en, annars orkar man inte. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men jag vill ändå förtydliga att jag skriver mest om kvinnors problem eftersom jag vet mest om dem. Det betyder inte på något sätt att jag inte bryr mig om hur män drabbas av patriarkala strukturer, bara att jag inte hinner skriva om allt. Det är skitbra att andra belyser de problemen.
För jag tycker att det är glasklart att mäns överrepresentation bland självmord i alla fall delvis är en effekt av ojämställdhet och könsnormer. Den helt meningslösa och supertrånga mansrollen som säger att man inte får må dåligt, inte får be om hjälp. Att många män inte ens har någon nära vän. Det tror jag helt klart bidrar till den desperation som till slut leder till självmord, kanske via missbruk, kriminalitet eller något annat destruktivt beteende där män också är överrepresenterade. Det är bedrövligt, och inte löst i en handvändning.
Däremot tror jag att det är några saker vi alla kan göra för att hjälpa till på traven för att få män överlag att må bättre. Till exempel:
1. Sluta behandla pojkar och flickor olika. Det är väl belagt med forskning att vuxna helt omedvetet pratar med pojkar och flickor på olika sätt. Pojkar får direkt från födseln höra att de är starka (vilket är bra) och att de ska ”tuffa till sig” när de är ledsna. Flickor får mer tröst och fler ord från omgivningen. Det är så klart jättedumt. Vi måste lära både pojkar och flickor att det är helt okej att vara ledsen och be om hjälp.
2. Umgås över könen. Kvinnor är bättre på att skaffa sig och behålla nära vänner, framför allt i vuxen ålder. Och alla som har gått igenom en personlig kris vet hur viktiga vännerna är när allt är hopplöst. Genom att umgås som vän med både män och kvinnor lär vi av varandra. Extra viktigt är att låta den man är ihop med umgås ifred med sina vänner av motsatt kön. För chansen är rätt liten att människor vågar öppna upp om jobbiga saker i stora grupper, och ofta är tjejkompisarna den bästa resursen en kille har när saker känns tungt.
3. Prata om hur man kan få hjälp. Det här gäller kanske mest andra män, men också kvinnor som har män i sin närhet. Vi måste slappna av när det gäller till exempel terapi och psykofarmaka. Det är inte konstigt, det är inte farligt, och om man provar det kan man alltid lägga av om man inte gillar det. Men många som mår dåligt vet inte ens vart de kan vända sig, vilket är fruktansvärt onödigt.
4. Vem gör vad? Många heterorelationer trillar så himla lätt in i traditionella mönster, där man delar upp sysslor efter kön. Problemet är att då får kvinnorna i princip allt sånt som handlar om att vårda relationer (föräldraledighet, vabb, födelsedagar, koll på släkten, middagsinbjudningar). Och männen blir naturligtvis mer isolerade där de står och ränsar nån hängränna. Så när man delar upp sitt liv är det viktigt att inte bara dela lika på tiden, utan också på typen. Man orkar bära upp flyttkartonger på vinden även om man är tjej, jag lovar.
5. Sluta prata om vad som är typiskt ”kvinnligt” och ”manligt”. Få människor vill uppfattas som att göra något som är fel för deras kön. Om vi håller på och tjatar om vad som är typiskt hit och dit leder det bara till att vi trycker undan sånt som är helt mänskligt, bara för att det hör till det andra könet. Och det är ju uppenbarligen livsfarligt.
Fler förslag?