Det var inte jag!
- 3 min
Daniel Björk på Bon tycker att det är dags att prata ätstörningar och modevärldens roll igen. Den här gången jämför han ätstörningar med fotbollshuliganism och undrar: varför säger alla att fotbollsvåld handlar om manlighet, och men beskyller modebranschen för att folk får ätstörningar? Borde vi inte i så fall säga att det är fotbollens fel att folk slåss, eller att ätstörningar är ett kvinnlighetsproblem?
Jag håller helt med Daniel i sak. Det är alldeles för enkelt att ge modebranchen och dess reklam all skuld för en av vår tids största folksjukdomar. Det är en alldeles för viktig fråga för att vi ska ägna oss åt generaliseringar och allmänna åsikter. Och just därför är jag ganska tveksam till den här krönikan. Det finns många anledningar att ifrågasätta den raka linjen mellan död av huliganism och död av självskadebeteende. Men nu tycker jag tyvärr att problemet i Daniels resonemang börjar tidigare, i själva problemformuleringen. Är det verkligen så att diskussionen om huliganism handlar om kön, medan diskussionen om ätstörningar handlar om utomstående faktorer, som mode? Jag tycker inte det. Snarare tvärtom.
Innan den här veckan började var det i princip helt tyst om huliganism som ett manlighetsproblem. Läktarvåld har diskuterats fram och tillbaka i decennier, utan att just den aspekten har tagits upp. Så nu i veckan är det några debattörer som har frågat sig varför i hela friden man ignorerar könsfrågan när det gäller fotbollsvåld – det är ju alltid män som slår män. Om det vore kvinnor, menar debattörerna, hade vi direkt gjort det till en fråga om kön.
Det är alltså inte alls så att alla pratar om huliganism som könskodat. Det är nytt. Att ätstörningar är ett kvinnlighetsproblem är däremot helt uppenbart för alla oss som har ägnat oss åt ämnet. Så uppenbart att drabbade män ibland inte ens får hjälp av vården, för man kan väl inte ha anorexi om man är KILLE? Det är kvinnor som drabbas, kvinnor som behandlar, kvinnor som debatterar, kvinnor som driver frågor om lagstiftning. Självklart är ätstörningar en kvinnofråga. Självklart är bantning och självkontroll djupt kodat i kvinnligheten. Det är ju det enda folk pratar om? Det är bara att plocka upp vilken kvinnotidning som helst. Oavsett om den handlar om mat, mode, hälsa eller trädgård, finns kroppstipsen där. Fast de inte har något med ämnet att göra. De är en del av att vara kvinna.
Jag förstår att Daniel vill ta modevärlden i försvar och jag skriver helt under på att det är en förenkling att påstå att kvinnors (och mäns) ätstörningar helt beror på att vissa ideal visas upp i modebilder. Men det är dumt att basera för mycket av sina resonemang på vad man ser i sitt eget Twitterflöde, när det finns oändligt mycket forskning och personliga berättelser som visar hur det faktiskt ligger till. Vi har inte tid. Folk dör eller får sina liv förstörda. Det beror på flera saker som samverkar, samtidigt. Modereklam är en av dem. På plussidan innebär ju det också att modevärlden sitter på stora möjlighet till lösningar och förbättringar. Det vore så roligt om vi kunde prata lite mer om det i stället för att alla sträcker händerna i luften och säger ”det var inte mitt fel!”.