Det som var då.
- 2 min
- 4 kommentarer
I helgen avslutade jag alltså festivalsommaren med Popaganda. Efter en ganska jobbig fredag med kaoslånga köer till ALLT och ett olycksbådande monsunregn på lördag förmiddag blev det på det stora hela väldigt kul ändå.
Min uppskattning för festivaler vaknade ganska sent. Jag var inte på Hultsfred och Emmaboda som tonåring, mest för att jag tyckte att det verkade så himla jobbigt att bo i tält. Men någon gång i 18-årsåldern upptäckte jag stadsfestivalerna och sen dess har det blivit ganska många, från skogsrejv i Dalarna till folkpop i Newport och indie på Bahamas. Självklart är man där för musiken, men också för nåt annat. Och det slog mig nu på Gagnef i somras vad detta andra är, när en kompis svarade på en fråga med en axelryckning och sa helt självklart: Det är festival, man får göra PRECIS vad man vill.
Och så är det ju. På festival får man dansa fult och trycka i sig en falafel så att såsen rinner överallt. Man får sjunga så högt man kan. Man får gå runt insvept i en sopsäck om det passar bäst för tillfället eller ha ansiktet fullt med glitter. Killar får ha klänning och tjejer får ha otvättat hår och alla får hångla med den dom har lust med utan att någon höjer på ögonbrynen. Att få se allt det här mitt i Stockholm, fem minuter från mitt hem, gör mig alldeles värkig i hjärtat.
Delvis beror festivalstämningen säkert på att kärnan av festivalbesökare, inte minst på Popaganda, är så unga. De har inte riktigt fattat än. Jag tänkte på det när jag stod på Sibille Attars spelning och gänget framför mig bröt ihop i någon slags gruppbrottning eller kram och skrattade tills de inte kunde andas. De har inte fattat att man inte kan göra sådär.
Om några år kommer det att ha sjunkit in. Då kommer den blonda tjejen att lägga undan sina kortaste jeansshorts. Den smala killen kommer att ta bort sitt silvernagellack eftersom det inte passar i kundmötet. De kommer inte skriva HÅKAN i hela ansiktet, de kommer inte att gå runt med sina politiska åsikter tryckta på en tygpåse och de kommer att minnas de här somrarna som något man gjorde då.
Fyfan vad sorgligt det är. Att det måste ta slut. Att hela livet inte är en festival där alla får göra PRECIS som dom vill.