Det här med manshat.
- 3 min
- 17 kommentarer
En av de vanligaste missuppfattningarna om feminister är att vi inte gillar män. Ibland används ordet hatar (gärna i VERSALER) för att riktigt förtydliga hur fruktansvärt illa vi tycker om alla som har fötts med snopp. Råkar personen i fråga dessutom vara vit, heterosexuell och sitta på någon form av makt, då är det mer eller mindre kört.
Det är lätt att bara avfärda det påståendet, för de allra flesta feminister känner inte alls igen sig. Hela feminismen handlar ju om att alla ska vara lika mycket värda. Den som är vit, mäktig, heterosexuell man är alltså inte på något sätt underordnad någon annan i människovärde. Men han är inte överordnad heller, och det är här jag tror att det ofta blir snurrigt i diskussionen. För den som är feminist är det ofta solklart att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och det vill vi ändra på. Det betyder inte att alla män är överordnade alla kvinnor i alla sammanhang. Men om vi ställer en man och en kvinna bredvid varandra som är likadana på alla sätt utom till könet, kommer mannen att ha fler fördelar än kvinnan.
Det är ingen viss persons fel. Och den här värderingen finns både hos män och kvinnor. Det är sedan länge inbyggt i vår kultur att värdera män högre utan att vi ens tänker på det. De som är män har alltså ofta vant sig vid att bli behandlade som mer värda eftersom de hela livet har blivit behandlade så. Det är inte deras fel men inte heller deras förtjänst. Det har bara blivit. Vi som vill att samhället ska bli helt jämställt vill ändra på det och jämna ut balansen. Vi vill inte att det bara ska ”bli” på ett visst sätt. Vi vill att var och en ska få det den som individ behöver,vill ha och förtjänar, utan att det är beroende på personens kön.
Så långt låter det ganska trevligt. Men problemet är ju att om makt och resurser ska omfördelas måste någon få mer, och någon annan få mindre. Väldigt få människor är okej med att få mindre, framför allt om de känner att de har förtjänat det de har. Då är det lätt att känna sig attackerad när det sitter någon höginkomsttagande människa bakom ett tangentbord och påstår att allt är orättvist. Det kan låta som att hon bakom tangentbordet helt enkelt inte gillar män som personer.
Och här blir det knepigt på riktigt. För jag gillar ju inte män. Jag gillar inte heller kvinnor, bögar, invandrare eller kristna. Som feminist försöker jag nämligen ta mig bort från såna kategoriseringar. Jag gillar och ogillar olika individer, inte grupper. Jag vill se varje människa som en person, oavsett vilken grupp hen tillhör. Att stoppa in folk i olika grupper är bara ett sätt att se strukturer, inte ett sätt att bedöma någon som person.
Alltså kan jag vara feminist och ha en låååååång lista på vita, rika, heterosexuella män som jag älskar och respekterar. De finns i min familj och på mitt jobb och bland mina vänner, men också bland folk jag inte känner. Poängen är att jag inte gillar dem för att de är män eller trots att de är män. Deras kön har ingenting med saken att göra. Jag gillar dem för att de är roliga, smarta, snälla, pålitliga, idealistiska, hjälpsamma, knäppa, givande människor. Jag gillar dem för att de är kloka och kan se att de som individer är del av något större, och använder sina relativa fördelar för att påverka. För hela samhällets bästa.