Det här med män och feminism.
- 4 min
- 23 kommentarer
En vanlig kommentar när man skriver något om feminism är Sluta tjata om feminism! Män har faktiskt också en massa problem! Eftersom den dyker upp i princip varenda gång i olika former, skulle jag en gång för alla vilja förklara hur jag ser på den saken.
Först och främst: det är fakta, inte åsikter, att män som grupp har problem på flera områden. De presterar sämre i skolan, råkar ut för fler arbetsplatsolyckor, är mer ensamma och begår fler självmord (även om kvinnor utför fler självmordsförsök). Det kommentaren påpekar är alltså helt riktigt: det finns områden där män har det tufft.
Jag har skrivit tidigare om att om man tycker att ett problem eller en fråga får för lite uppmärksamhet, finns det en enkel lösning: gör något åt det. Engagera dig i en organisation, läs på, sprid information, demonstrera, starta insamlingar. Däremot är det slöseri med tid och energi att försöka övertala andra, som brinner för något helt annat, att de borde lägga ner sin egen hjärtefråga för att istället ägna sig åt din. Det är krävande att engagera sig politiskt eller ideellt. Jag tror att det allra bästa är om alla kör på det de brinner mest för, för då kan vi fixa flest problem på totalen. Att jag inte engagerar mig i exempelvis Östersjöns övergödning eller för att gömma papperslösa flyktingar betyder inte på något sätt att jag tycker att de frågorna är oviktiga eller saknar respekt för dem som ägnar sig åt dem. Det beror bara på att ingen kan göra allt.
MEN: just i fallet med mäns problem och feminism, finns det ingen sådan motsättning. Den som är feminist vill nämligen precis samma sak som den som vill belysa exempelvis unga killars eftersläpning i skolan. Det handlar om att använda en viss typ av glasögon (i det här fallet kön) för att kolla på världen och se om det finns strukturella orättvisor som vi behöver rätta till. Och det gör det. Massor. När det gäller just kön har män som grupp i de allra flesta fall en fördel gentemot kvinnor som grupp. Män som grupp sitter på en väldigt stor del av världens ekonomiska och politiska resurser. Män brukar våld mot kvinnor. Män tjänar mer pengar. Och så vidare, ni vet.
Men, som ännu en baksida på det här systemet kommer att män tvingas in i en nästan lika trång könsroll som kvinnor. Män ska vara stora och starka, inte visa känslor, vara rationella och logiska, ta hand om bilen hellre än barnen. Och om vi tittar på vilka problem män som grupp drabbas av, ser vi att de ofta är direkta konsekvenser av den här könsrollen. Män ska vara stora och starka – och ha fysiskt farliga jobb. Män ska bita ihop och inte snacka känslor – med ensamhet och psykisk ohälsa som följd. Män ska inte vara föräldralediga – och riskerar försämrad kontakt med barnen och förlorade vårdnadstvister.
Att feminismen ofta betraktas som en kvinnofråga beror tror jag på två saker: dels att feminismen har sitt ursprung ur kvinnorörelsen, som bland annat kämpade för kvinnors rösträtt och fri abort, och det ordet för onekligen tankarna till just kvinnor. Men också för att när vi säger ordet kön tänker vi ofta ”kvinna”, eftersom ”man” fortfarande är normen. Ofta glömmer vi att ”man” är ett kön, eftersom det på något sätt är självklart och neutralt, medan ”kvinna” är det andra, alternativet. Men i själva verket är manlighet och kvinnlighet precis lika påhittade, och precis lika begränsande, och därför lika viktiga att göra upp med.
Som feminist är mitt mål att alla människor ska få vara precis som de vill. De ska ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter, inte bara i lagtexten, utan också i vardagen. Det gäller kvinnor, det gäller män, och det gäller dem som inte känner sig som något kön (eller som båda). För kön är en så himla, fjantig, liten del av allt vad en människa är och kan vara. Varje gång en liten flicka inte vågar smutsa ner sin klänning på lekplatsen eller en liten pojke inte vågar söka tröst hos sin pappa har vi som samhälle begränsat dem, helt i onödan. Det tycker jag är värt att kämpa emot.