Det finns en särskilt plats i helvetet för lilla-gumman-tanter

28 oktober 2013
5 min

Häromdagen fick jag ett mail från en läsare med en spaning som jag tycker förtjänar lite mer uppmärksamhet. Han hade observerat att de kvinnor han jobbade med, oftare än han själv, ifrågasattes och trycktes ner, inte av män, utan av andra kvinnor. Frågan han ställde mig var: är det där nåt man snackar om i feministiska kretsar? Och vad beror det på?

Tidigare trodde jag att det påståendet att hindren för kvinnor i karriären ofta inte är män utan andra kvinnor, var rent skitsnack. Jag trodde att det var ännu ett sätt att misskreditera kvinnor och frånta män ansvaret: ni gör det här mot er själva! Det är inte vårt fel! Jag jobbade nämligen i flera år utan att någonsin stöta på den omtalade kvinnan som ville stoppa mig. Snarare uppfattade jag att alla möjliga, från kollegor till kunder till branschrepresentanter, stöttade och peppade mig oproportionerligt mycket. Och nu snackar vi inte i feministiska kretsar, utan på vanliga jobbet, och i vanliga jobbsammanhang.

Det tror jag fortfarande stämmer till största del. Aktivt motstånd från andra kvinnor är inte det största hindret. Förutfattade meningar är det. Men däremot har jag, som så ofta, fått revidera min onyanserade ståndpunkt. För nu har jag träffat dem vid flera tillfällen: lilla-gumman-tanterna. De kompletteras ofta med jag-har-minsann-aldrig-tanterna.

Det här är kvinnor som är bra mycket äldre än jag, och som ofta har lyckats väldigt bra med sina karriärer. Den första kategorin tant har adapterat ett klassiskt manligt beteende där de liksom betraktar mig på roat avstånd, kan i och för sig säga att man är himla duktig, men markerar tydligt att här ska man inte komma och tro att man är nåt. Den andra kategorin tant avfärdar bestämt att kön har något med jobbet att göra över huvud taget, och tycker att den som pratar jämställdhet bara ställer till det för sig själv och andra. Hon har nämligen minsann aldrig tänkt på att hon är kvinna, och det har aldrig varit ett hinder för henne.

Det finns många feministiska teorier som förklarar varför det här händer (tokenism, queen bee och gate-keeper heter exempelvis tre av dem). Men alla handlar i princip om samma sak: partriarkala strukturer innebär att kvinnor i de flesta sammanhang behöver mäns bekräftelse. En kvinna på maktposition sitter sällan så säkert att hon kan ignorera männen i sin omgivning. Grunden till att hon behandlar andra kvinnor sämre än vad hon behandlar män är inte att hon ogillar kvinnor, det är att hon säkrar sin egen position.

Dels har kvinnan med makt mycket att tjäna på att det inte kommer in fler kvinnor i just hennes yrkesvärld. Att vara ensam (eller en av få) kvinnor i en yrkessituation innebär ofta hög status – jag är en av grabbarna, kolla! – och den statusen hotas av att fler kvinnor kommer in på området. Det är på många sätt ett reellt hot, eftersom status och löner faktiskt sjunker när fler kvinnor kommer in i ett visst yrke (lärare och marknadschefer är två bra exempel). Jag tror alltså inte att jag-har-minsann-aldrig-tanterna ljuger. De har nog haft det bra, just för att de har varit ensamma.

Det kan också handla om ren riskhantering: att man känner att man måste visa för ”grabbarna” att man är en av dem, och att ens lojalitet ligger med företaget, inte med det egna könet. Som kvinna är man nämligen alltid först och främst kvinna, sedan eventuellt VD eller rockstjärna, och det påverkar hur folk uppfattar en. Vill man att folk ska fokusera på ”VD” och inte ”kvinna” är det smart att aktivt distansera sig från sitt kön.

Jag tror dock att den viktigaste förklaringen är den här: Alla, kvinnor som män, är uppväxta i ett samhälle där vi har lärt oss att män är mer kompetenta när det gäller jobb. Kvinnor ser precis samma bilder av en typisk chef, en typisk president eller en typisk reklamkreatör som män gör. Därför blir vi precis lika förvånade, och oroliga, när någon bryter mot normen. Vi utgår från att kvinnan inte är lika bra. Vi letar efter bevis på att vi har rätt, och när vi hittar dem, säger vi Aha! Jag visste väl det! och kan på sakliga grunder säga att den här personen nog inte är på rätt plats i alla fall. Skillnaden är att en man på samma roll inte behöver genomgå den granskningen, och därför klarar sig undan.

Det är en knepig situation som inte löser sig i en handvändning. Mycket forskning på området visar att problemen försvinner när organisationen blir jämställd till 30/70, och medlemmar av det underrepresenterade könet inte är så ensamma längre. Förutom det, är det viktigaste för alla, kvinnor som män, är att vi försöker hålla koll på våra egna fördomar. Och att vi aktivt kämpar mot att dela in människor i fack. För varje lilla-gumman-tant jag har stött på har jag nämligen träffat tre vi-borde-jobba-ihop-tanter och två kör-så-det-ryker-tanter. Slutsatsen är att det inte är kvinnor som hindrar eller hjälper andra kvinnor. Det är egoistiska människor som stjälper, och empatiska människor som hjälper. Och det är den senare människotypen man ska försöka omge sig med, oavsett kön.