Det är inte så poppis att vara man just nu.
- 2 min
När jag läste Aase Bergs artikel om män och kränkthet var det en sak som fastnade extra: ”Men den avgörande anledningen till att män är mer lättkränkta än kvinnor är att olika livsförväntningar planteras i pojkar respektive flickor. Män förväntar sig att äga världen. Kvinnor förväntar sig i bästa fall att äga en man.” (läs hela artikeln här)
Jag har nämligen gått och funderat på det rätt mycket. I och med den senaste tidens ökande intresse för jämställdhetsfrågor har det nämligen hänt att killar i min omgivning har sagt saker i stil med ”nu handlar verkligen allt om feminism” eller ”det är inte så poppis att vara man just nu”. Liknande saker dök upp under Pride förra veckan, när diverse människor kommenterade artiklar och inlägg med exempelvis ”jag har inget emot homosexuella, men måste ALLT handla om dem hela tiden?”.
Jag förstår den känslan. Som (straight) kille är man ju nämligen van vid att nästan allt handlar om en själv hela tiden. Det är liksom grejen med att vara en norm-människa. Det är bara att öppna en vanlig dagstidning och kolla själv. Huvuddelen är nästan alltid en kill-festival, men extra mycket så nu i sommar när världen har drabbats av så många fruktansvärda konflikter: Gaza, Irak, Ukraina. Killar killar killar. Det finns tre bilagor. Sporten: av killar, om killar, för killar. Näringsliv: av killar, om killar, för killar. Kulturen: här början vi närma oss 50-50, och då känns det plötsligt vansinnigt kvinnligt.
För att utvidga undersökningsområdet kan man gå vidare och kolla på exempelvis film, eller tv-serier, eller musik, eller konst. Killar killar överallt. Det existerar naturligtvis tjejer i de här sammanhangen (till och med på sportsidorna), men i verkligheten existerar inte kvinnor i något enstaka exemplar här och där. Vi är 50% av ALLA. Lägger man till andra som ofta inte syns, som rasifierade och HBTQ-personer, är vi låååååångt över hälften. Om media reflekterade verkligheten skulle alltså den som är vit och straight man få vänja sig vid att bli adresserad eller berättad om någon gång ibland. Det skulle gå dagar eller veckor utan att man var representerad i nyhetsmedia. Man skulle kunna gå på bio och upptäcka att inte en enda film handlade om någon som liknade en själv. Precis som alla andra redan är vana vid.
Det som händer nu är alltså inte att kvinnor (eller bögar eller flator eller transpersoner eller folk med mörkt hår) håller på att ”ta över” och att ”allt” handlar om dem. Det är bara en trevande början på en justering av en djup orättvisa, där några få är vana att alltid får synas och höras, medan resten får nöja sig med att vara med när någon har kommit på att det är kul att ”blanda lite”. Och även om det känns lite ovant är det nödvändigt och helt oundvikligt.