Det är din röst som ska höras
- 4 min
Nu är det dags för en riktig recension av Maria Svelands bok Hatet – en bok om antifeminism. Jag tycker mig vara ganska så väl bevandrad på just det området. Som feministisk skribent har jag ju så klart kommit i kontakt med alla möjliga versioner av folk som inte håller med mig – från hotfulla anonyma människor till dem som sitter i SVT Debatt och tycker. Ändå blev jag faktiskt helt knockad av den här boken.
Det Sveland gör är att på ett väldigt strukturerat sätt gå igenom några feministiska/antifeministiska nyckelhändelser från de senaste åtta åren. Det handlar om exempelvis Män är djur-citatet, uppstarten av Feministiskt Initiativ, jämställdistbloggarna och Utöya. Jag börjar läsa intresserat, näsan roat. Det känns bra att ge minnet en uppfräschning av vem som egentligen sa vad och vad som sen hände. Men efter ungefär hundra sidor händer något. Jag är inte det minsta road längre. För jag går igenom precis samma metamorfos som Sveland själv förklarar att hon gjorde när hon skrev boken. Det går upp för mig hur allt hänger ihop. På det viset är bokens undertitel nästan lite missvisande. För det här är inte bara en bok om antifeminism. Det är en bok om hur en högerextrem våg sveper över hela Europa, och hur vi som lever mitt i den skrotar omkring och pysslar med vårt och utan att märka det gör den till en självklar del av vår vardag. Som ett exempel tar Sveland partiledardebatten i höstas där politikerna fick frågan Hur mycket invandring tål Sverige? när frågan precis lika gärna hade kunnat lyda Hur mycket rasism tål Sverige? Något har hänt med problemformuleringarna och de flesta av oss har knappt ens märkt det.
Ett tag känner jag mest för att trilla ihop i en hög. Jag blir precis som Sveland så jävla förbannad på de här människorna. Jag tror att vi alla som har kommit i kontakt med den här åsiktsvärlden har någon käpphäst vi irriterar oss extra mycket på. En av Svelands störgrejer är ordet manshat, som så ofta kastas efter feminister, när det i själva verket har hatats extremt lite i feminismens namn. Det enda vi gör är ju att peka ut det kvinnohat som genomsyrar hela samhället, men som är så självklart att vi oftast inte ens tänker på det.
Själv har jag allra svårast för idén om en statsfeminism. Det är den som gör det så omöjligt att resonera. Eftersom antifeministerna anser att staten, näringslivet, media och den akademiska världen är del av samma konspiration för att förtrycka (eventuellt utrota) männen, kan de ju bekvämt ignorera all fakta man försöker ställa emot deras resonemang. Något som däremot i deras värld är pålitligt är det som skrivs utan källa på diverse anonyma bloggar, där man kan ”våga säga som det är”. Det fullkomligt ologiska i detta gör mig helt matt, och som sagt, halvvägs in i boken kan jag inte tänka på något annat och känner mest för att slänga skiten i väggen.
Men det gör jag så klart inte. Och sen går ilskan över, eller i alla fall börjar den ta någon slags form. För faktum är att även om många, alltför många, röstar på Sverigedemokraterna, är det mer än 90% som inte gör det. Det är en förkrossande majoritet. Och samma fördelning gäller andra frågor för öppenhet. Det allra allra flesta, nästan 100%, mer än 9 av 10, skriver inte under på extremhögerns tankekomplex. Sveland har inte skrivit den här boken för att övertyga Jimmie Åkesson, Pelle Billing eller den anonyme person som kallar sig Breiviks Fanclub om att de har fel. Hon har skrivit den för alla oss andra som vet att de har fel, men som kanske inte alltid hinner/orkar/kommer ihåg att säga det.
Så snälla. Läs den här boken. Framför allt du som är för öppenhet och lika rättigheter, men inte känner dig så insatt i feministiska och antirasistiska frågor. För det är du som är majoriteten. Det är din röst som ska höras, inte deras.