Den trygga zonen
- 2 min
- 5 kommentarer
När jag (och andra bloggare antar jag) skriver om jämställdhet dyker det ofta upp kommentarer om hur svårt det är att som man liksom passa in i den diskussionen. Hur man, framförallt om man är kritisk mot någon aspekt av inlägget, känner att man får en fullkomlig våg av anklaganden över sig. Ofta i ganska uppskruvat tonläge. Hell, jag har sett 25-åriga män kallas för gubbe i de här sammanhangen.
Jag tycker naturligtvis inte att det är bra. Jag vill att alla ska känna sig välkomna att diskutera här, så länge man är schysst mot mig och andra. Men. Jag tror att jag kan förklara varför det händer.
Det finns i princip ingen jämställd mainstream-media. Jag vet att diverse jämställdister, som ser hela mediavärlden som en gigantisk feminstisk konspiration, inte håller med mig om det. Men massor av forskning visar på motsatsen. Och om man inte litar på den kan man ju ta en sväng till närmsta Pressbyrå eller slå på TVn. Män och kvinnor framställs väldigt olika. Från dagstidningar och affärspress till sportsändningar och underhållningsprogram.
Det är världen vi alla, män som kvinnor, måste deala med dagligen. Men sen finns undantagen. Det finns några mediekanaler där man får en respit från allt det där, där man får snacka med andra som upplever samma sak och inte gillar det, där man får känna att PHU, jag är dum i huvudet som tänker så här, och kanske är det världen som har fel och inte jag?
Jag tror och hoppas att den här bloggen är en sån kanal. Hit kan man gå och få en ryggdunk för något man själv stör ihjäl sig på men som man inte riktigt vet hur man ska förändra. Det är i det ljuset man måste se de kritiska kommentarerna. Här är ni i underläge (rent antalsmässigt alltså), men i samhället är det tvärtom. Och när de kommentarerna dyker upp här tror jag att många känner: STOPP. Inte här också. Du har resten av världen, varenda tidning och TV-kanal och film och blogg, ska du verkligen försöka ta över här med?
Den känslan är inte så kul. Men den är förståelig. Den dagen den här diskussionen är vardagsmat, och det börjar märkas i samhället i stort, kommer situationen att bli en annan. Tills dess blir jag inte jätteupprörd över att någon fräser till när en meningsmotståndare klampar in i en av de få trygga zoner man har.