Den stora frågan
- 2 min
Nu ska jag skriva om en svår grej. Risken för att ni inte håller med mig har nog aldrig varit så stor. Men jag kör ändå. Jag ska skriva om barn.
Om någon hade satt mitt 17-åriga jag i en stol och sagt att om tio år kommer hälften av alla dina kompisar vara föräldrar, då hade jag verkligen inte trott på dem. Jag tänkte så klart att jag och de jag känner skulle bilda familj, men jag trodde att det skulle komma senare. Efter 30 i alla fall. Kanske 35. All statistik pekade ju åt det hållet, och våra egna föräldrar var där i krokarna när de fick oss.
Men så blev det alltså inte. Jag vet inte om det är statistiskt säkerställt eller så, men min känsla av min egen bekantskapskrets och folk man ser i media, är att 80-talisterna blir på smällen betydligt tidigare än sina föräldrar.
Det är naturligtvis jättehärligt. Barn är gulliga och deras föräldrar också. Men. Det finns en grej som oroar mig. Och om du själv är gravid eller av annan anledning lite känslig kanske du ska sluta läsa här, för nu kommer jag att skriva något du kanske inte gillar.
Min oro är följande: När man blir förälder förändras hela livet. Man får en person i sin närhet som är viktigare än allt annat. Första tiden är man sömnlös och förvirrad. Sen blir man lite mer som vanligt igen, fast samtidigt inte alls. Man får perspektiv. Man blir hel och vuxen. Och så ska det naturligtvis vara.
Problemet är att när prioriteringarna skiftas på det sättet är det något annat som blir mindre viktigt. En förälder bör inte jobba 12 timmar om dagen eller sitta uppe hela natten och prata politik. Föräldern bör inte gå upp så i ett intresse eller ett projekt att han eller hon blir okontaktbar i flera dagar. Föräldern bör inte prioritera en massa andra grejer och människor framför sin egen familj.
Men grejen är ju att de där 12-timmarsdagarna och nätterna och projekten och prioriteringarna behövs för att samhället ska utvecklas. Folk måste kunna vara uppslukade av det de gillar, oavsett om det är kärnfysik, radiobilar eller reklam, för att fältet ska komma vidare. Föräldrar kan göra sina arbetsuppgifter mer effektivt än andra, men någonstans tar det ändå stopp. För ingen kan göra allt.
Den mänskliga hjärnan är som mest kreativ fram till 33. Förr var det 27, men informationssamhället har köpt oss 6 extra år. Min oro är att om alltför många av de smartaste och mest intressanta hjärnorna skaffar sig föräldraprioriteringar kanske tio år innan det, missar vi andra för mycket att deras kapacitet.
Yes/no?