Den mörka sidan del 4: Vardagsångest
- 3 min
- 16 kommentarer
Vad gör man när allt känns mörkt och hemskt och man inte orkar ta sig upp ur sängen? frågade en läsare. Ja. Den känslan känns ju alltför väl igen, inte minst när man bor i mörker- och ångestlandet Sverige. Om man som jag är 28 år har man väl känt den ett par tusen gånger och därmed fått lite övning i att hantera den. För hittills har jag ju alltid tagit mig upp ur sängen, utom några gånger när jag har varit matförgiftad men jag tror knappast att det var det läsaren ifråga menade.
Det första steget är naturligtvis att ta reda på om man liksom är sjuk på riktigt. Men om vi utgår ifrån att man inte är det, och att vi alltså pratar om vardagsångest, har man som jag ser det två alternativ.
Det första använder man bäst vid tillfällig ångest. Man bara köper läget. Livet är inte kul jämt, ska gudarna veta. Även om man har världens bästa jobb och vänner och familj och en semester inbokad och mat i kylen kan allt ibland kännas så jävla värdelöst. Det gör inget. Man kommer inte att dö av en dålig dag eller vecka. Det är bara att ducka och göra det som måste göras och påminna sig om att man har känt så här förut och det går över. Jag hade förut en fenomenal förmåga att få ångest över ångesten, så att säga, och det var ju jättedumt. Det är okej att ha ångest, man behöver inte fundera så mycket på det ärligt talat. Nu för tiden försöker jag inte ens lindra den. Jag skiter i den och fortsätter som vanligt.
Det andra använder man bäst om den där ångesten återkommer väldigt ofta och inte kan direkt associeras med mörker/sömnbrist/stress/kemi eller andra yttre faktorer. Då brukar den nämligen bero på att man har någon, eller flera, saker i sitt liv som inte riktigt funkar. Man kanske inte vet vad exakt, men något skaver.
Jag skulle tro att det vanligaste orsaken till det för oss västerlänningar är att man saknar mening. Man bara GÖR grejer, men fattar inte varför. Då måste man skaffa sig lite perspektiv. Ett trick är att fundera på vad man gör man man skjuter upp det man borde göra. Det är antagligen det man borde ägna sig åt mer (i mitt fall: skrivande). Ett annat trick är att tänka på vad man, om man låg på dödsbädden, skulle önska att man hade gjort mer (hint: ingen säger jag önskar att jag hade jobbat mer). Om man har äldre släktingar i livet kan man ju fråga dom vad dom tycker.
Mitt eget favoritknep är dock att ta papper och penna och börja fantisera om mig själv som riktigt gammal tant. Jag skriver ner hur jag ser ut, vad jag gör, vem jag är, vad jag har gjort med mitt liv. Sen läser jag igenom det jag har skrivit och går igenom mitt liv, bit för bit, och reder ut vad jag gör just nu. Tar det mig närmare den där gamla tanten, eller längre ifrån? Det är faktiskt ganska läskigt hur många beslut, stora och små, som blir helt självklara av den övningen.
Och kanske viktigast av allt: lycka är inte ett normaltillstånd. Inte för någon, vad folk än säger. Den kommer ibland i pyttesmå doser och då får man vara glad över det. Men resten är helt okej. Man klarar sig, och förhoppningsvis kan man göra något vettigt på vägen.