Den mörka sidan del 3: Att ta sig ur det eller Det här med KBT
- 4 min
- 16 kommentarer
Första gången jag träffade Charlotte var ungefär två veckor efter att jag hade tagit det där andetaget jag skrev om förra veckan och sagt till mina kollegor att jag inte orkade mer. Jag hade börjar ta mina anti-depressiva mediciner och sömntabletterna gjorde att jag för första gången på månader sov nästan hela natten. Och nu gick jag alltså genom Vasaparken en tisdagsmorgon för att träffa min nya terapeut.
Det här var inte min första krasch och inte min första terapi. Såhär i efterhand kan man ju undra varför jag inte var mer kritisk. Om jag nu hade gått i terapi från och till i 10 år, varför blev jag inte bättre? Varför blev det okej ett litet tag, men efter ett år eller så satt jag där i soffan igen och berättade samma sak? Men så tänkte jag inte, kanske för att jag inte hade något att jämföra med. Så när jag kom in i Charlottes rum hade jag ungefär samma förväntningar. Hon skulle hjälpa mig ur det värsta, men vi skulle inte FIXA nåt. Jag var ju helt enkelt en sån person. En labil typ. En vartannat-år-människa.
Charlotte var KBT-terapeut, så mycket visste jag. Och jag kom ihåg nåt om KBT från psykologikursen i gymnasiet, att det handlade om tankar och känslor och scheman, men det var väl typ det. Jo, min kompis Stefan hade yrat en del om anknytningsteori något år tidigare.
Charlotte och jag pratade lite om mig och min situation. Jag berättade om mig själv och mitt jobb och min familj och hon gav mig ett formulär att fylla i hemma, av typen kryssfrågor. Nästa gång gav jag henne formuläret. Hon tittade på det i några minuter, tittade på mig, och sen började det. 10 veckor senare hade hon och formuläret förändrat hela mitt liv och sedan dess har jag inte satt min fot på en psykologmottagning. Det är snart tre år sen. Det är rekord för mig.
KBT (kognitiv beteendeterapi) och ACT (acceptance and commitment therapy) som jag av en slump stötte på där hos Charlotte handlar om att lära sig känna igen sina egna tanke- och beteendemönster. Man säger inte om de är bra eller dåliga, utan fokuserar på om de hjälper en att nå dit man vill med sitt liv. Gör de inte det så försöker man inte göra sig av med dem. Man övar istället på tekniker för att låta dem vara och inte ta överhanden, som en radio som står på i bakgrunden. Man läser en massa böcker, gör en massa övningar och blir helt slut. Men det funkar.
Det bästa med min behandling var inte att den fick mig att sluta gråta, börja kunna prata sammanhängande och packa mina väskor och flytta över Atlanten. Det var att den gav mig redskap att inte bara lösa de problem jag stod inför då, utan alla andra jag har haft sedan dess också. Grundinsikten är helt enkelt att livet är toppen ibland och botten ibland, och det är inte hela världen. Man lär sig att göra skillnad på vad som faktiskt är farligt och vad man har fått för sig är farligt, och i alla fall för mig var det ett otroligt uppvaknande.
De senaste åren har jag använt KBT-tekniker när jag är nervös inför föreläsningar, när jag tvekade kring om jag skulle flytta hem från New York, när jag väljer om jag ska ta uppdrag eller inte, när jag har blivit dumpad och typ för allt annat också. Boken Lyckofällan har varit min snuttefilt, men den behöver jag mer och mer sällan. Jag har verkligen inte varit glad hela tiden. Men det har inte blivit katastrof. Kroppen och psyket har hållt ihop och just nu tror jag faktiskt att de kommer att fortsätta göra det. Och faktum är att just nu är jag för första gången riktigt jäkla nöjd med livet, på alla plan.
Så, oavsett vilka demoner du tampas med, skulle jag verkligen tipsa om att prova det här. Om inte annat kan det ju knappast bli värre.
(när jag skriver om svåra saker är det alltid några som skriver att jag inte borde uttala mig om sånt jag inte kan och att det är olika för alla och att de hade en helt annat upplevelse. Det är naturligtvis sant, men jag har så höga tankar om mina läsare att jag tror att de förstår att det här inte är en psykologisk mottagning, utan en helt vanlig person som delar med sig av sina egna erfarenheter. Och med tanke på hur hysch-hysch sånt här kan vara tror jag att det är viktigt, även om inte just mina tankar och tips gäller för alla.)