Den mörka sidan del 1: Att inte kunna äta
- 6 min
- 21 kommentarer
Jag minns faktiskt inte när jag började sluta äta. Jag hittade en gammal skolbok från åttan för ett par år sedan. Från hemkunskapen fanns anteckningar om mitt mellanmål. Jag hade skrivit: 2 (minst) limpmackor med ost. Frukt. Oboy. Hahaha jag vet att man inte ska äta så borde ha varit knäckebröd haha. Då var allt således fortfarande normalt.
Så det måste ha börjat i nian. Det var sent 90-tal och det fanns inte en enda tidning som inte skrev om ätstörningar. Jag vet att jag gick runt och funderade på olika saker man kunde prova. Sprit. Knark. Sex. Cigaretter. Snatta. Anorexi. Nåt måste man ju välja om man ska vara tonåring. Så jag valde det sistnämnda. För ungefär så vill jag minnas att det började. Jag hatade inte mig själv. Jag kände mig inte tjock. Men nåt ska man rebella med och då verkade det här med självsvält vara det minst läskiga alternativet. Så jag provade lite. Det gick inte särskilt bra, jag spelade fortfarande basket nästan varje dag och var jättehungrig hela tiden. När jag började ettan på gymnasiet och var hos skolsystern var jag 181 centimeter lång och vägde 63 kilo. Jag minns det så otroligt tydligt för den siffran framstod som så bisarr de följande åren.
Först i efterhand när jag har läst på har jag förstått att jag var, och är, något av den perfekta individen för att få just ätstörningar. Högpresterande kvinna från högpresterande familj. Likadana vänner på superskolan i Stockholms innerstad. Perfektionistiskt lagd. Ganska så smal av naturen. Aldrig gjort någon tonårsrevolt. Uppväxt med en ständig flod av tjejtidningar och MTV i flickrummet. Alltid fått höra att jag var söt och duktig.
Det var alltså inte mitt fel. Det kunde egentligen inte ha gått på så många andra sätt när jag 16 år gammal började på Viktor Rydbergs Gymnasium där alla hade MVG i alla ämnen och var duktiga och trevliga och bra på det mesta och det enda som därmed fanns att tävla med var vikten. För det var precis så det var, och jag vet att det är så fortfarande i den skolan och andra som den. Vi började ettan som normalviktiga tonåringar. Mot mitten av tvåan fanns det nästan inget kvar av oss.
Det är väldigt olika vad som driver folk med ätstörningar. För vissa är det en bantning som går över styr. För andra handlar det om kontroll. För någon tredje om självbestraffning. För mig handlade det bara om tävling. I min dagbok står det: Jag ska vinna det här. Jag ska bli så smal att folk inte fattar hur man kan vara så smal. De ska inte kunna titta på mig utan att tänka det.
Dagboken innehåller ingenting om mina vänner, vad jag gjorde på helgerna eller killar jag gillade. Det är två år av viktnoteringar och strategier. Jag hade bestämt mig för att det fanns två dagar om året jag fick äta: julafton och min födelsedag. På julafton 2001 låg jag dubbelvikt inne i badrummet större delen av kvällen och kräktes upp julmat.
Jag får ibland frågan hur jag tog mig ur det. Svaret är tyvärr: det gjorde jag inte. Ätstörningar är inte som andra sjukdomar. Att vara förkyld är bara dåligt. Alla, och man själv, vill att man ska bli frisk. Ätstörningar är mer som rökning. Man vet att det är dåligt, men man gillar det ändå. Andra gillar det också, kan tycka att man är cool och snygg. Och varenda gång man öppnar en tidning för man bekräftat att man är något bra på spåren. På samma sätt som nikotin för alltid förändrar hjärnans belöningssystem, tror jag också att den som någon gång har haft ett havererat förhållande till mat aldrig riktigt kommer att kunna säga 2 (minst) limpmackor med ost. Frukt. Oboy. Hahaha jag vet att man inte ska äta så borde ha varit knäckebröd haha.
Däremot har jag lärt mig att hantera det. Jag har lärt mig att inte lyssna på rösten som säger att jag inte ska äta. Det har varit en jättejättelång process och den kommer, som sagt, nog aldrig att ta slut. Men idag har jag accepterat att jag är som jag är, jag kommer aldrig kunna se en maträtt utan att värdera den utifrån mina regler, men det är okej. Det är inte farligt med tankar och känslor. Det är bara om jag agerar som det blir problem.
Men. Du som är mitt inne i det här nu kan ju inte gå och vänta på det. Därför, några konkreta tips:
1. Släng ut alla jävla tidningar. Sluta titta på Hollywoodfilm. Stäng ner, stäng av. Be alla i din närhet att göra samma sak. Inklusive dina föräldrar om du fortfarande bor hemma. Det kommer aldrig att funka så länge man får ständig inspiration.
2. Det är inte ditt fel. Det kommer att ta år att fatta det här, men det är inte dig det är fel på. Det är systemet, samhället. Det har gjort det här med dig och du är inte ensam och du har all rätt i världen att vara otroligt arg på att dom fotografer, journalister, reklamare, castingansvariga, sexister och allmäna idioter som har förstört för dig såhär. Läs på om objektifiering och patriarkat och få kanske lite styrka att inte spela efter deras regler.
3. Prata inte med dina föräldrar. Alltså sorry, så kanske man inte ska säga, men min erfarenhet är att föräldrar oftast är lika förtvivlade som sina barn när barnen inte mår bra och sällan har så mycket rimligt att säga. Snarare blir dom ledsna och du blir ledsen och så kommer ni ingen vart.
4. Kontakta en KBT-terapeut. Kommer att skriva mer om det senare i veckan, men KBT räddar för tusan liv. Inga andra terapiformer har funkat för mig, men det här. Det är grejen. Kan säkert vara annorlunda för andra, men tycker verkligen att det är värt ett försök.
5. Prata inte med dina jämnåriga kompisar. Ni smittar bara varandra. Försök istället att få kontakt med äldre personer genom bloggar du läser, kanske någon släkting eller familjevän, eller en tjejjour. Framför allt behöver du professionell hjälp, men de här äldre människorna kan hjälpa dig med det.
Och till alla som inte är direkt drabbade:
Det här är ett gemensamt problem. Vi håller tillsammans på att ta sönder generationer av våra döttrar och småsystrar. De allra flesta kvinnor i min ålder som har varit med om ungefär det jag har. Vi pratar sällan om det, för det får oss att verka så himla svaga. Historieskrivningen säger ju att den som har ätstörningar på nåt vis har sig själv att skylla. Men det gör det inte mindre sant. Vi kanske inte kommer att kunna släppa det här helt. Men jag kommer fasen inte kunna leva med mig själv om inte mina eventuella döttrar i alla fall får en chans att få ett uppväxt där det finns större och farligare fiender än ostmackor.