Den lilla skillnaden

Och så tar vi en sista sväng om Cannes. Jag och Sandra var ju inte där för vår byrås räkning. Vi tänkte helt sonika att om alla våra favoritpersoner är på samma ställe en vecka, och det stället innefattar sol, hav och grillfester i lyxvillor, då låter det som en rätt bra idé att ta ut några semesterdagar och åka dit.

I USA är det helt orimligt att någon med titeln creative skulle åka till Cannes med sin byrå. Det är även orimligt att någon med titeln creative director skulle göra det. Det krävs betydligt fler bokstavskombinationer än så för att få förmånen att inspireras, umgås och dricka rosévin. Det spelar ingen roll hur många priser man vinner; äran ska tillfalla den vars namn står högst på credits-listan. Det är inget elakt menat med det, det är bara så det är.

Därför kändes det så fint att komma dit och träffa svenskarna. Unga, äldre, nyanställda, gamla rävar, partners och juniorer. Alla sorter var där. På samma middagar, fester och seminarier. Vilt diskuterandes och skålandes. Det kan verka som en skitsak, men jag tror att det är helt avgörande för Sverige som framgångsrikt reklamland. Man gör inte skillnad på folk och folk. Man fattar att alla behöver inspiration för att utvecklas. Man tycker att det är värt något att som VD umgås med ateljéassistenten och kolla vad han eller hon tycker om världen och byrån.

Det är jantelagen i sin allra finaste form. Gud vad jag saknar den ibland.