Den här veckans (och min sista) krönika i Resumé
- 2 min
Härom veckan var jag på ett mingel anordnat av Svenska Konsulatet i New York. I Mothers lokaler på 11th Ave stod ett gäng förväntansfulla och något förvirrade svenskar och försökte kallprata med varandra. Sveriges handelsminister var inbjuden för att berätta om regeringens syn på den för Sverige så viktiga exporten av kreativitet.
Efter lite vin och många obekväma situationer där man inte visste om man skulle kramas eller skaka hand fick vi sätta oss. Handelsministern tog plats framför oss. Hon berättade att export är jätteviktigt för Sverige. Hon berättade att Sverige inte längre bara säljer lastbilar och läkemedel utomlands, vi säljer tjänster också. Och framtiden finns i de kreativa tjänstebranscherna. Mode, design, musik, reklam. Det tycker regeringen är jättebra och viktigt. De kan till exempel hjälpa till att förmedla kontakter med leverantörer i Asien. Eller hjälpa en att växa från 2000 till 15000 anställda i USA, som Ericsson gjorde.
När hon är klar klappar alla så gott de kan med plastglasen i handen, och det är dags för Q & A, eftersom dragningen hålls på engelska trots att alla i rummet är svenskar. Det går lite trögt. Men till slut sträcker någon upp handen och säger: Men jag då? Jag har precis startat ett klädmärke och jag har tre anställda. Finns det någon hjälp för mig att få?
Det kan handelsministern inte riktigt svara på, så hon berättar istället om en jättebra roadshow som Scania och Cirkus Cirkör gjorde ihop. Men frågan hänger kvar. Det är lätt att säga att tjänsteekonomin är framtiden. Det är lätt att skriva böcker om den kreativa klassen som sedan säljs på Pocket Shop på Arlanda, där direktörer i farten kan plocka upp dem och läsa på flyget ner till bilmässan i München. Men faktum är att på riktigt, rent praktiskt och juridiskt, händer det väldigt lite. Det är fortfarande de stora industriföretagen som är viktiga. Som är på riktigt. Det är dem staten måste rädda när det krisar och det är dem vi måste ta hänsyn till när vi lagstiftar om skogsavverkning och bensinskatt.
Vår bransch består av små företag, men vi är också på riktigt. Vi anställer folk och omsätter pengar och betalar skatt och har affärsplaner. Jag tycker att det är dags att vi på allvar börjar kräva att de politiker som så gärna använder oss som exempel på hur bra det går för Sverige, också börjar bygga system som stöttar oss och våra affärsmodeller. Om vi gör det kan handelministern förhoppningsvis snart komma på fler exempel på kreativa företag än Cirkus Cirkör.