Den goda och den onda
- 4 min
- 2 kommentarer
Lyssnade precis på Lotta Lundgrens BRILJANTA sommarprat och underligt nog angränsade det ganska mycket till något jag låg och tänkte på igår när jag inte kunde somna (en ny grej jag har börjat med. Brukar somna så fort jag lägger huvudet på kudden, nu ba: stirra i taket, läsa bok, dricka mjölk, somna, vakna, somna, vakna, fy fan). Nämligen det här med att så oerhört många är fast i så oehört deppiga förhållandet, och att jag misstänker att det beror på någon slags världskonspiration.
Nu är det snart två år sedan jag blev singel, efter nästan tio år i olika långa förhållanden. Den första känslan var, naturligtvis, förvirring. Sorg och panik. Och sen kom avundsjukan på alla som var ihop, eller ännu värre, gifta. Det kändes som att de gick runt och skrattade åt mig som var så oälskvärd. När jag började komma över det värsta där precis i början kom rädslan. För inte nog med att jag var ensam, ledsen och inte intressant för någon, jag var dessutom SINGEL. Och det vet ju alla som har läst en tidning eller sett en film vad det innebär.
I min populärkulturella referensram, som jag inser nu hade blivit min riktiga referensram, fanns två sorters singlar: de goda och de onda. De goda är de som finns i romantiska komedier. De är ganska sorgliga, jobbar jättemycket eller sitter ensamma hemma varenda kväll, letar efter den rätta/rätte men misslyckas trots att de är så fina egentligen. Till slut lyckas de och ordningen är återställd.
De onda är de som i grund och botten är lika sorgliga karaktärer, men som låtsas att de trivs med sitt liv. De går ut och festar jämt och SLUKAR män/kvinnor på löpande band och har tjusiga kläder och kanske en snabb bil. Till slut träffar de personen som får dem att förstå hur ytligt och meningslöst deras liv är och blir ihop och ordningen är återställd.
I valet mellan dessa två tänkte jag att jag tar nummer två. Om man ändå ska vara ensam och sorglig kan man väl vara det med en snygg väska i handen och bli bjuden på någon kul fest i farten, liksom. Så med stapplande steg började jag efter något år ta mig ut på den så kallade marknaden igen. Jag stod kvar i baren istället för att åka hem och stirra in i väggen. Jag tackade ja när någon frågade om jag ville ta en öl någon kväll.
Det höll på några månader och hela tiden förväntade jag mig att straffet skulle komma, att jag skulle slås av insikten om hur hemskt och meningslöst allt var och hur mycket jag saknade tiden av tvåsamhet och att roliga fester aldrig kan mäta sig med en kväll framför TV:n på tu man hand. Tills jag en dag bara insåg att det var fel. Jag hade the fucking time of my life och fattade det inte ens själv.
För grejen är att singellivet, och särskilt den så kallade ”dejtingscenen” i New York som är så fruktad, är inte särskilt komplicerat. Man träffar folk, man blir vän med folk, vissa kanske man dejtar tills någon inte vill det längre. Klart att det kan bli jobbigt ibland, precis som att ett jobbprojekt eller en familjemiddag eller en utekväll ibland blir det. Men jag skulle inte påstå att det är värre.
Mitt singelskap de senaste åren har gjort att jag har fått åka vattenrutschkana på en kryssningsbåt i Bahamas, sitta längst fram på en rodeo i Texas och se solen gå ner jättefort i havet på Santa Monica Beach. Jag har fått äta ostron i Montauk och pizza i Bushwick. Jag har druckit starkt kaffe och lärt mig om iransk poesi och Jersey Shore, ätit pasta sittande på golvet med fem italienare i Chelsea, hört historier om badrumsväggar med målade kaniner och hur hjärnan på lång sikt påverkas av nikotin. Jag har upptäckt böcker och musik och bloggar och maträtter. Inget av det här har lett till att ordningen har blivit återställd. Jag är fortfarande singel. Inser här att jag borde skriva något i stil med ”och visst är det ensamt på söndagskvällarna” men det är faktiskt inte sant. Jag älskar mina söndagskvällar när jag käkar middag framför TV:n och dricker ginger ale.
Som sagt, jag har inte blivit ihop med nån. Men jag har lärt känna så himla mycket bra människor. Människor som skickar roliga mail och lajkar ens instagrambilder från Stockholm, Rom och Toronto. Som jag vet att jag kan höra av mig till om jag kommer till stan någon gång och behöver tips på var man ska äta middag.
Så, om du lyssnade på Lottas sommarprat och kände att du faktiskt är en av de personerna som hon riktar sig till, så vill jag bara tillägga: Det är inte så farligt. Snarare är det himla, himla kul. Så länge du väljer att bli en ond singel, vill säga.