Den amerikanska vännen

För någon vecka sedan skrev Sandra ett inlägg om sina vänner här i New York, hur hon har lärt känna dem och hur alla känner varandra. Det tog inte många minuter förrän någon var tvungen att påpeka att nästan alla är svenska, och liksom ta illa upp av det. Fy faaaan vad dåligt, liksom.

Det här med vem man som utlandsboende bör umgås med är ett känsligt ämne. Det är helt klart högre status att ha många inhemska vänner, i mitt fall då amerikaner. Ett klassiskt humble brag bland expats är “åhhhh vad kul att äntligen få prata lite svenska, jag gör ju nästan aldrig det nuförtiden!” Näst bäst är att ha vänner från olika länder (men inte amerikaner) och sämst är att umgås med människor från landet man kommer ifrån.

Man kan ju tycka att vad sjutton spelar det för roll för någon annan vem man umgås med? Borde det inte vara upp till var och en vem man helst dricker kaffe mer på en söndag? Vem man “bör” umgås med beror ju dessutom på vad man är ute efter, och att bo och jobba i ett annat land är lite mer komplicerat än att åka på EF till Jersey några veckor. Man är inte i första hand här för att lära sig en annan kultur, men det gör man så klart ändå. Och efter en heldag med förvirrande kulturkrockar är det rätt skönt att koppla av med någon som vet vem Alfons Åberg är.

Men jag skulle inte säga att det är den främsta anledningen till att vi svenskar håller ihop. Jag skulle nämligen vilja fråga kommentatorerna på Sandras blogg, som bor i Sverige, hur många de umgås med som har bott i Sverige mindre än två år? För grejen är att när man är hemma hos sig själv, så att säga, behöver man inte skaffa nya vänner hela tiden. Folk som gnäller på att svenskarna bara umgås med varandra tar för givet att det är upp till oss att välja, men faktum är att jag inte på ett och ett halvt år har stött på mer än en handfull amerikaner som vill bli vän med mig. Inte för att de är otrevliga, utan för att de inte behöver mig. Vi har inte så jättemycket gemensamt och de har redan de kompisar de behöver.

Under min tid här i New York har jag lärt känna några av de roligaste, smartaste och snällaste människorna jag vet. Att de råkar vara svenskar, kanadensare, finnländare, tyskar och mexikaner snarare än amerikaner tycker jag är ett i sammanhanget ganska litet problem.