Den 27:e september 2010

fick jag ett Facebook-mejl från en snubbe jag egentligen aldrig hade pratat med. Vi hade hälsat i lite olika reklamsammanhang, men mer än så var det inte.

När jag helt omtumlad och ensam landade i New York några veckor senare tog jag honom på orden. Vi åt middag och drack sinnesjukt starka (tyckte jag då) margaritas på Sweet & Vicious. Det sista jag minns av den kvällen är att vi stod och kollade på graffittin på huset i korsningen Spring/Bowery. När jag vaknade nästa morgon var jag sjukt bakis, tredje dagen på jobbet. Åkte fel på tunnelbanan och sånt. Usch.

En vecka senare blev jag bostadslös och fick flytta in i Max gästrum. Vi upptäckte snart att vi förutom margaritas gillade samma sorts människor och började adoptera varandras kompisar.

Vi tycker att ungefär samma saker är roliga

Och viktiga

Dessutom har vi av någon anledning ovanligt starka uppväxtminnen till Republicas låt Drop Dead Gorgeous Republica – Drop Dead Gorgeous

Så här kanske nio månader senare har vi umgåtts så mycket att vi har otur samtidigt.

Dessutom har vi hittat på Flashtaggen, det senaste i internetkretsar. Det är nog det jag främst kommer att bli ihågkommen för, när jag tänker närmare på saken.

Ibland pratar vi om att vi mycket väl hade kunnat fortsätta halvkänna varandra i Stockholm resten av våra liv. Om vi inte hade flyttat hit precis samtidigt hade det där mailet aldrig skickats, för så gör man inte hemma. Man pratar inte med folk man inte känner. Men man borde. Nu är min New York-bästis i Sverige i två veckor och det är inte alls samma sak utan honom. Kom tillbaka nu, hörru!