Damn I wish I was a lesbian and that you were too
- 1 min
Idag är jag megaglad för min favvo Maria kommer i eftermiddag och ska bo hos mig i fem dagar. Så. Himla. Kul.
Maria och jag lärde känna varandra i ett augustiklibbigt högstadieklassrum 1997. De följande åren delade vi folköl, sportlovsresor och Lady Soul-tröjor och lyssnade på Björn Rosenström – Splitter Nya Blå Glänsande Sockiplast och Lauryn Hill – Can’t Take My Eyes Off Of You och tjatade till oss Douglas Rose-jeans och åt femtusen cheesburgare och tog tunnelbanan till T-Centralen för att nypa i fina klänningar på Champagne. Sen blev det 1999 och vi började i olika gymnasier. Vet ärligt talat inte vad som hände, det har var ju pre-Facebook och avståndet mellan Odenplan och pluggisskolan Viktor Rydberg och Karlavägen och festskolan Östra, som var typ tio kvarter, kändes enormt. Vi blev inte osams eller så, det kom bara in nya människor som fanns närmare till hands.
Sex år senare stod jag och trängdes på dansgolvet (eller dansterassen, kanske är rätt ord) på F12 och så stod hon plötsligt där. Min gamla bästis som jag inte hade pratat med på sex år. Vi kramades och hoppade omkring och bytte nummer och sa vi måste verkligen ses. Och då fick jag en slags panik, för jag insåg att vi kommer ju inte ses. Det är bara sånt man säger när man springer på gamla kompisar på en klubb. Så vi sa det en gång till, lite mer på allvar. Dagen efter sågs vi. Nu har det gatt sex år till och vi har hängt ihop rätt bra, trots flyttar och karriärbyten och annat.
För att fira det lyssnar vi på den här fantastiskt peppigalåten och kanske Facebookar någon vi alltid har gillat som tusan men av någon anledning har tappat kontakten med.
Ha en underbar helg!