Blatteförbund och slagträn

Läste precis den här artikeln av Damon Rasti angående Tintin-hysterin som har rått de senaste dagarna. Tycker att han har många bra poänger. Jag är faktiskt på allvar förvånad över hur många människor som så självklart anser att det var fel av Kulturhuset att plocka bort böckerna. Jag menar, inget bibliotek har ju ALLA böcker? Det har alltid gjorts någon form av urval. Det är bra att det förs en diskussion kring vilka de urvalsgrunderna är, men det är befängt att kalla det censur. Det skulle vara censur om böckerna förbjöds, om det blev olagligt att läsa dem, om de inte fick ges ut. Men att en viss bok inte finns på ett visst barnbibliotek? Njae, ej så mycket censur över det.

Jag tycker själv att det är svårt att bestämma mig i den här frågan. Jag läste aldrig Tintin som barn, tror jag pga att mina föräldrar inte diggade världsbilden. Skulle inte heller sätta det i händerna på mina egna ungar, mest för att det finns så sjukt mycket helbra böcker. Varför ska man ägna tid åt att läsa de tveksamma? Men om de själva skulle låna boken på biblioteket, skulle jag ta den ifrån dem då? Antagligen inte.

Jag tycker också att Rastis analys av behovet av ett “blatteförbund” är utmärkt. Det finns många etniska svenskar som är anti-rasister, men det är klart att frågan får mer schvung om den drivs av folk med egen erfarenhet. Men jag fattar inte riktigt parallellen han gör till feministiska- och hbtq-frågor för att visa hur nedprioriterad rasismfrågan är. Några citat:

“Ett annat, högst anmärkningsvärt, problem i diskussionen kring rasismär att ”den andra sidan” alltid skriker högst. Om jag som man skrikit högt och idiotiskt i kvinnofrågor hade jag betraktats som en dåre, en Pär Ström-typ. Om jag som heterosexuell försökt tvinga på gayfolket mina åsikter, skulle jag stämplats som homofob.”

“Det tredje problemet när vi diskuterar rasism är att det har blivit fult att säga just ”rasism”. Medan många kvinnor inte skulle tveka inför att kalla någon för mansgris, är vi många med invandrarbakgrund som drar oss för att ”spela ut rasistkortet”. Det finns en rädsla för att urvattna begreppet.”

“Tänk er att jag gick fram till en våldtagen tjej och frågade vad hon hade på sig vid våldtäkten och om hon verkligen inte ville? Eller att jag sa till en homosexuell person som blivit misshandlad på grund av sin läggning att denne hittade på, eftersom jag aldrig själv sett homosexuella personer bli misshandlade? Det skulle vara befängt och djupt osympatiskt.”

Är jag snurrig eller är de här påstående helt uppåt väggarna? Det han beskriver är precis motsatsen till hur jag uppfattar debatten. Jättemånga skriker högt och idiotiskt i kvinnofrågor. Väldigt få feminister skulle kalla någon för mansgris, snarare kämpar vi dagarna i ända med att förklara att vi inte hatar män. Väldtäktsoffer frågas alltid om de verkligen inte ville och homosexuella ifrågasätts ständigt. Jag känner igen mig i alla punkter han beskriver i kampen mot rasism.

Som sagt, många bra poänger man varför använda de två rörelser som man har mest gemensamt med som slagträn? Jag tror inte att det var Rastis mening, men nu låter det lite som att det handlar om antingen eller. När vi snarare borde göra gemensam sak och kämpa för ett samhälle där alla får höras och vara precis lika mycket värda.