Överklassafari inifrån
- 3 min
Carolina bad mig skriva lite om mina tankar kring Överklassafarit som ordnades av organisationen Allt åt Alla för några veckor sedan. Direkt fick jag en klump i magen. Det finns inte mycket jag tycker att det är läskigt att skriva om, men klass är definitivt en av de sakerna.
Min personliga övertygelse ligger som ni säkert vet till vänster, om man ska använda en sån skala. Jag tycker att jag ser stukturell diskriminering på en massa plan i samhället, och jag vill använda politik för att få stopp på den. Först när alla människor är fria från förtryckande normer (och lagar) kan man börja prata om frihet på det sättet som de som står längre till höger gör.
Så långt är allt lugnt. Men sen kommer problemet som gör att jag kanske inte riktigt får tycka så: Jag är ju liksom överklass. Jag vet att man inte kan säga så egentligen. Precis som med orden brat eller hipster är man inte överklass om man själv kallar sig för det. Men jag vet faktiskt inte vad jag annars är. Om vi ska vara lite teoretiska och kolla på exempelvis Bourdieus definitioner av olika sorters kapital, hade jag turen att födas med silversked till samtliga rätter.
I mitt barndomshem fanns pengar nog att ha landställe och åka på semester till Mauritius. Det fanns dessutom jättemycket böcker och politiska diskussioner vid middagsbordet, där det serverades god hemlagad och ekologisk mat långt innan det blev hippt. Till detta kan man vräka på alla titlar man kan både från näringslivet och akademin: någon i min närmsta släkt har dem. Men folk är inte direkt karriärister; alla uppmuntras att ägna sig åt det de verkligen brinner för, och de allra flesta kompletterar sitt vanliga jobb med kreativa hobbys inom skrivande, konst eller musik. Osv. Redan som bebis kunde jag checka den ekonomiska, sociala, kulturella och symboliska boxen. Inget extremt någonstans, vi var liksom inte jätterika eller Nobelpristagare eller så, men man behövde inte oroa sig. Inte för något alls.
FATTA VAD ODDSEN FÖR DET ÄR, tänker jag nu. VILKET JÄVLA FLYT. Men när jag växte upp var det ju självklart. Precis som alla andra barn ser man inte så långt utanför den egna världen, och de första gångerna någon kallade mig Östermalmssnobb blev jag så sårad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det var egentligen först i nästan vuxen ålder, när jag tog hem kompisar från helt andra bakgrunder, som jag förstod hur mitt liv kunde verka i andras ögon. Att jag kunde få dem att känna sig osäkra bara genom mitt sätt. En osäkerhet som egentligen är helt obefogad, jag gillar ju dem precis som de är, men ändå väldigt påtaglig. Som kunde få dem att vilja vända i dörren till altanen där vi skulle grilla naturbeteskött och skåla i ett gott Rhonevin.
Jag vet att klass finns. Jag tycker att det är helt rätt att den frågan tas upp på agendan igen. Jag vill gärna lära mig mer, förstå bättre. Inte minst min egen roll. På så vis tycker jag att överklassafarin är utmärkt. Men jag förstår också Solsidanborna, i alla fall de yngre av dem. För det är väldigt svårt att se sig själv som ett problem, när det enda man har gjort är att växa upp på ett ställe och anpassa sig till reglerna som gäller där.
Det betyder dock inte att man inte ska försöka. Precis som att jamställdhetsfrågan aldrig kommer att lösas om inte män bryr sig om den, kommer inte klassfrågan att försvinna om inte vi som har fördelarna ser vår egna roll i problemen. Och att då kasta ägg på en buss är ett steg i helt fel riktning.