Att veta vad man vill och leta tills man hittar
- 5 min
Tack himlen och alla stjärnor för att jag har så himla bra läsare. Det skulle verkligen inte bli någon blogg utan er, det säger sig ju självt, men ni är så himla bra på att dela med er av spaningar och smarta frågor. Nu hände det igen att jag fick ett mail som jag tror kan vara ganska allmängiltigt, så jag tänkte prova mig på ett svar här. Så här skriver läsaren:
Jag är en av de som har gått in i väggen. Jag mår nu bättre och har slutat på företaget där jag jobbade när det begav sig. Nu är jag alltså ute på jobbmarknaden efter ett nytt jobb, dock med mindre ansvar och stress då jag är livrädd att hamna där jag var sist. Jag skulle vilja höra hur din väg tillbaka till att arbeta och leva ”normalt” gick till? Har du några tips om hur man bör förhålla sig till sin tidigare diagnos när man går exempelvis på intervjuer? Jag är splittrad i frågan om bör berätta för arbetsgivaren på intervjuer gällande min bakgrund. Alla har så olika åsikter gällande detta och skulle vilja höra hur du ser på det hela.
Hmm, ja. Det här är ju verkligen ett dilemma. Rent praktiskt gick det till så här för mig: Under våren 2010 jobbade jag fortfarande heltid (med diagnosen utmattningsdepression) men käkade mediciner, gick i terapi och hade ”övertidsförbud”, vilket är ett hittepåord som är vanligt i reklambranschen och innebär att man går hem vid fem och inte jobbar helg (borde givetvis vara självklart för alla alltid, inte bara för den som är diagnosticerad med en allvarlig sjukdom). Jag hade också färre kunder och hoppade av ledningsgruppen. Det var inte min arbetsplats som krävde att jag skulle jobba igenom rehabiliteringen, upplägget kom jag och min psykolog överens om och min chef sa ok till det. Jag tror att folk är väldigt olika när det gäller hur man bäst tar sig tillbaka; vissa behöver fullständig vila under lång tid och andra mår bättre av att göra som jag. Min psykolog menade att min meningen-med-livet var så tajt kopplad till jobbet att jag antagligen skulle bli ännu mer deprimerad av att inte vara där. Så jag fick helt enkelt gå runt bland kollegorna som en olycksalig ande och inte göra så mycket alls.
Det här visade sig vara helt rätt för mig, för jag tvingades lära mig att hantera jobbet som det var. Jag fick öva hela tiden på att sätta gränser och säga nej och känna mig sämst. Men framför allt började jag genom terapin att förstå vad det var som hade pushat mig över kanten, och det var den största förändringen för mig. Att lära mig hur jag funkar, att det är där problemet sitter, och inte hos alla andra.
Några månader senare sökte jag jobb i New York och då sa jag inget om det som hade hänt. Tror inte ens jag tänkte tanken att ta upp det. Dels för att det fortfarande var så nära inpå att jag inte riktigt hade ord, dels för att jag kände att jag hade skaffat mig redskap för att undvika samma situation igen. Och mycket riktigt: New York blev mitt riktiga rehab. Eftersom allt går så långsamt där och man jobbar så lite tvingades jag börja hitta mig själv utanför jobbet. Jag kunde inte gömma mig längre. Efter ungefär två år av det kände jag mig redo att börja jobba ordentligt igen, så då flyttade jag hem och började doktorera. Då snackade vi inte heller om kraschen men å andra sidan visste ju de flesta av mina kollegor om det eftersom de följer bloggen, så det kändes inte som någon big deal. Plus att det hade gått över två år sen det hände. Och nu tror jag att jag är betydligt mindre i riskzonen än de flesta andra, eftersom jag har verktygen och motivationen för att inte göra om det. Jag är inte beroende av omgivningarna längre.
Jag tror att svaret på frågan måste vara: det beror på. Det beror på varför du kraschade och vad som har hänt sen dess. Om det i första hand berodde på dig själv (sånt är ju aldrig svartvitt, det krävs alltid en kombination av person och miljö för att det ska gå riktigt illa, men man kan ju känna vartåt det lutar) och du nu har verktyg för att hantera det, finns det ingen anledning att ta upp det på intervjun. Då är det inte konstigare än att du bröt armen en gång och var arbetsnedsatt i några månader. Samma sak om det framför allt var den dåvarande arbetsplatsen som var problemet. En dålig chef och/eller organisation kan vara katastrofalt, men om det inte kommer hända igen behöver man ju inte ta tid med de nya kollegorna för att snacka om det.
Det är dock viktigt att komma ihåg att intervjun lika mycket handlar om att du ska utvärdera din nya arbetsplats, som att de ska utvärdera dig. Om du är osäker på arbetsmiljön där tycker jag absolut att du ska fråga! Du kan ju välja sen om du vill blanda in din egen historia eller inte. Om du vill berätta, och de inte vill lyssna, är ni nog inte rätt för varandra i alla fall.
Jag tycker att det låter super att du har bestämt dig för ett jobb med mindre ansvar och stress. Då vet du vad du vill, och din nya arbetsplats kan förhålla sig till om de kan erbjuda det. Sen kanske läget förändras och du är sugen på en stressigare arbetsplats igen, vem vet. Det viktigaste är att ta reda på vad man vill och sen leta tills man hittar en arbetsplats som vill samma saker. Då blir oftast alla glada och nöjda.