Att svära i kyrkan
- 2 min
På tal om Popaganda måste jag faktiskt göra en grej. Jag måste skrika helvetes jävla fan så högt att det skallrar i altarskåpet. Jag måste skriva följande: jag tyckte inte att Håkan Hellström var så himla bra.
Håkan avslutade alltså sin turné och festivalsommaren med två timmar på Popagandas stora scen. Kanske berodde det på att jag, apropå det jag skrev om igår men också det jag hade sett på scen, hade vaggats in i en låtsasvärld där saker inte är så himla förväntade. Festivalarrangörernas uttalade jämställdhetsarbete hade nämligen gett riktigt bra resultat. Under två dagar hade jag fått se kvinnor och män med olika stilar, röster och instrument röja loss på scenerna, jag hade hört Jens Lekman använda sina mellanprat till politik och jag hade som sagt få se en publik som gjorde lite vad som föll dem in. Jag hade helt enkelt fått glänta lite på en dörr till hur det skulle kunna vara.
När Håkan och hans band gick på var det dock rättning i leden. 12 000 personer hade lydigt ställt sig framför stora scenen för att lyssna på män i skinnjacka som bredbent rockade runt på scenen, medan två tjejer stod och körade i bakgrunden. Och även fast det här är min musik, den jag är uppväxt med och alltid har älskat, så kände jag mig besviken. Kanske till och med lite sviken.
Jag fattar att alla artister måste utvecklas. Jag hade inte förväntat mig sjömanskostymer och sambaorkestrar den här gången också. Men man kan ju utvecklas på så många olika sätt, och det är så jävla typiskt att det blir så här. Att förebilden måste vara Bruce Springsteen när han är som allra sämst. Och att liksom ingen verkar reflektera över det.
Nu blev det ju ändå bra. Jag dansade, skrålade och hoppade som alla andra, och på slutet, när Håkan inte riktigt verkade orka hålla på och hålla på så mycket längre, och istället började prata med sin publik, var det magiskt. Men ändå. Det skulle kunna ha varit så mycket bättre med lite fantasi.