Att skriva
- 2 min
- Kommentera
Jag skrev ju tidigare om Sven Nylanders Sommarprat. I det förklarar han hur det kändes när han sprang som allra bäst. Han förklarar också att det är samma sak som han uppnår när han nu mediterar: Alla sinnesintryck försvinner, man slutar vara medveten om sig själv. Det känns som att någon annan gör jobbet åt en. Den högra hjärnhalvan aktiveras och man kan inte, även om man skulle vilja, tänka på framtiden eller det förflutna. Man är där man är och gör det man gör och inget annat spelar någon roll.
Jag har aldrig varit någon proffsidrottare och även fast jag har tränat yoga i drygt 10 år är jag inte så bra på det där med meditation. Ändå fattade jag precis vad han menade. Jag hamnar nämligen i det där stadiet flera gånger om dagen. Det är när jag skriver. Jag har haft det så länge jag kan minnas. När jag var liten, i lågstadiet, skulle man ibland skriva berättelser av typen Mitt Sommarlov. Jag kunde inte sluta. Jag skrev varenda block fullt och när de var slut fick jag större block i A4-format, för A5-orna som normala barn använde räckte liksom ingenstans.
På vårt landställe finns det hylla på hylla med mina berättelser. Det är noveller, romaner, brev, dagböcker. Om jag inte orkade skriva (eftersom jag fick ont i handen) ställde jag mig vid husväggen med en tennisboll och studsade den mot väggen medan jag fortsatte historieberättandet för mig själv. Jag och min bästis Sabina kunde sitta tillsammans i kompakt tystnad i timmar, ända upp i tonåren, och bara skriva. Sen bytte vi och läste varandras texter, helt utan att kritisera. Det var nämligen aldrig meningen att något av det skulle läsas av andra. Det var inte grejen. Det man ville åt var det där närvaron/flytet/valfri mental tränings-term.
Och så gick det 15 år och här sitter jag fortfarande och har hjärnan så full av berättelser som bara måste ut. Min dator och mitt skrivbord är helt fullt av lösryckta dokument och lappar, och hela texter och krönikor som inte har något särskilt syfte, och högen växer varje dag för det finns inte på världskartan att jag skulle kunna publicera historierna i den takt de skapas.
Det vanligaste folk frågar mig, förutom hur man gör för att få jobb på reklambyrå, är hur jag hinner blogga. Varje dag?! Jag har aldrig riktigt kunna svara på den frågan. Jag har försökt säga att det inte är något jag tänker på, det bara händer. Jag funderar inte på vad jag ska skriva och inte på vem som ska läsa, för läsandet är en väldigt sekundär bieffekt av att jag ska få sätta mig med datorn i sängen, sätta på en spellista i Spotify och gå in i min egen bubbla och stanna där så länge jag vill.
Men nu kan jag istället säga: Lyssna på Sven Nylanders sommarprat. Han hoppar över häckar. Jag öppnar Textredigeraren eller ett tomt kollegieblock. Sen är man där.