Att skriva tal
- 10 min
- 3 kommentarer
Ja som sagt, i måndags höll jag ett riktigt klassiskt himla tal i Almedalen. Det var så klart inte första gången jag pratade inför mycket folk, och inte första gången jag höll tal, men det var ändå ganska annorlunda mot mycket annat jag har gjort. Det korta formatet, konkurrensen om publiken och chansen att faktiskt få säga något viktigt gjorde processen speciell på flera sätt. Jag tänkte berätta för er hur det gick till.
1. Idén. Jag hade ett möte med Sara Haraldsson som grundande Maktsalongen några veckor innan talet. Där berättade hon om sammanhanget och vi bollade idéer till temat för talet. Bland annat fick jag reda på att det bara skulle vara kvinnor i publiken, så min första idé, att prata om att det först är när män med makt blir feminister som saker kommer att börja hända på riktigt, fick vi slänga. Vi fattade inget beslut i mötet men faktumet att Sara kunde så mycket mer om feminism än jag kunde, och att det kändes jätteinspirerande, fick mig att börja tänka på att jag inte alltid hade känt så. Några dagar senare kom jag på att jag ville prata om just det: att våga kalla sig feminist fast man inte kan allt.
2. Koncepten. Jag jobbar på samma sätt oavsett vad jag skriver. När grundidén är klar, vad jag vill säga, går jag runt med det i bakhuvudet så länge som tiden tillåter. Jag skriver ner idéer och enstaka formuleringar i mobilen allt eftersom de dyker upp. I den här processen skrev jag till exempel Feminism är inte teori eller logik. Det är en känsla av att vilja förändra världen och när jag var 20 var jag inte feminist och fragmentiserad, men det är ok! Många människor, många åsikter. Jag struntar i hur och om de tankarna hänger ihop, jag skriver ner allt som skulle kunna vara intressant.
3. Skrivandet. När jag har tillräckligt många tankar sätter jag mig ner och skriver, i ett vanligt word-dokument. Jag börjar med inledningen och avslutningen och sen fyller jag på däremellan. Jag broderar ut varje tanke från mobilen i hela meningar och stycken, och flyttar om dem och testar olika bryggor. Vissa saker ryker och andra kommer till. Att skriva det här talet tog ungefär en timme och jag gjorde det två veckor innan det skulle hållas för att ha tid för ändringar och övning.
4. Repetitionen. Jag visste från början att jag ville hålla det här talet utan stödanteckningar. Därför krävdes rätt mycket repetition, och jag började öva en stund varje dag ungefär en vecka innan. Då börjar jag med att läsa högt för mig själv. Då märker jag om något låter konstigt, och kan ändra det i manuset. Jag jobbar mycket med mentala bilder för att komma ihåg vad jag ska säga, alltså föreställer jag mig själv som 20-åring för att komma ihåg den passagen, eller mötet med Handels Feministförening, eller med Sara. Jag ser också till att jag kan bryggorna mellan styckena som ett rinnande vatten. Då brukar resten lösa sig. Så här såg talet ut när jag var klar med manuset. Det skickade jag till Sara för att hon och Sofia skulle ha koll.
Hej allihop.
Jag skulle vilja börja med att säga tack. Först och främst till Sara och Sofia på Maktsalongen för att ni har bjudit in mig för att hålla det här talet, det är en stor ära. Och tack till alla er som har kommit hit för att lyssna. Ni har gjort mig en jättestor tjänst. Det spelar egentligen ingen roll om ni är inbitna feminister som jobbar med de här sakerna varje dag, om ni bara är lite nyfikna, eller om ni rentav är kritiska. Att ni har valt att vara del av ett sånt här sammanhang, där vi pratar om kön, feminism och jämställdhet, att ni har valt att ha det perspektivet på en timme eller en dag eller kanske flera år av ert liv, gör mitt liv som kvinna lite bättre och ganska så mycket roligare.
För det är inte helt lätt att tänka på dom här grejerna. När jag var ungefär 20 och pluggade på ekonomprogrammet på Handelshögskolan kom det en TV-journalist till oss. Jag minns inte riktigt sammanhanget – jag kan tänka mig att det handlade om att det hade kommit ännu en rapport om att Handelshögskolan inte är speciellt jämställd. Men hon ville i alla fall intervjua några kvinnliga studenter om hur de upplevde jämställdheten på skolan, och jag var en av dem. Så hon ställde upp oss runt ett sånt där stå-bord med en kameraman framför och började fråga. Hon frågade oss en massa saker om hur stämningen var på skolan. Och så frågade hon oss om vi var feminister. Och jag sa nej.
Jag sa inte nej för att jag inte ville ha jämställdhet. Jag sa inte nej för att jag inte visste att det fanns en massa jämställdhetsproblem i samhället. Dom hade jag sett både i mitt eget liv och på andra ställen. Jag sa nej för att jag inte kände att jag kunde tillräckligt mycket för att få kalla mig feminist. Jag visste vad genus och könsmaktsordning var, men ungefär där tog det stopp. Så jag sa nej. Jag var väl antagligen rädd för att få följdfrågor som jag inte skulle kunna svara på.
Nu har det gått nästan tio år och idag är jag inte det minsta rädd för att kalla mig feminist. Det beror inte på att jag har pluggat en massa genusvetenskap, eller har läst alla de feministiska klassikerna. Jag var tvungen att fråga Sara vad ett separatistiskt sammanhang betydde när vi hade vårt först möte, haha. Separatistiskt sammanhang betyder alltså att man delar upp sig efter kön, att det bara är kvinnor här idag, det fick jag lära mig. Nej, det som gör att jag vågar kalla mig feminist idag är inte att jag har lärt mig allt om feminismen. Det är att jag har förstått att det inte fanns något att lära sig. Feminism inte är teori eller logik. Feminism är en känsla. En känsla av att vilja förändra världen.
Det har pratats en del på senaste tiden om att feminismen har PR-problem. Att vi borde kalla den något annat, eller prata om andra saker för att inkludera flera. Jag tror verkligen inte att det är där skon klämmer. Men jag tror, jag vet, att feminism kan verka svårt. Det är inte så konstigt egentligen. Feminismen har nästan alltid drivits av kvinnor. Kvinnor är vana är när vi visar känslor kring något som är viktigt blir vi inte tagna på allvar. Det är så lätt att avfärda en kvinna med starka känslor som brudig eller irrationell eller att man är upprörd för att man inte har torrt på fötterna. Det är helt naturligt att feminister i alla tider har känt sig tvungna att förklara, noggrant och logiskt, varför vi tycker och tänker som vi gör. Det har varit ett sätt att få folk, både kvinnor och män, att över huvud taget lyssna.
Men på vägen har vi nog ibland tappat något. Känslan av att feminism är något enkelt och helt självklart. Jag var på ett möte med Handelshögskolans Feministförening för ett tag sen, och där var det en kille som sa: Jag ville inte kalla mig för feminist förrän jag kollade upp på Wikipedia vad det betydde. Sen var det inga problem alls.
Så var det för mig också. Så tror jag att det är för väldigt många. För feminism är i själva verket inte svårare än någon annan aspekt av mänskliga rättigheter. Jag känner inte att jag måste kunna rabbla en massa teori för att kunna påstå att det är bra med fri press eller att fångar inte ska bli torterade i fängelser. Det handlar om en känsla av vad som är rätt och fel. Om man vill att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, om man vet att vi inte är där idag, och vill jobba för att förändra det, då kan man med stolthet kalla sig feminist. Oavsett vilken politisk åskådning man har, om man är kvinna eller man, om man är professor i genusvetenskap eller aldrig har öppnat en bok. Det spelar ingen som helst roll.
Ibland pratas det om att feminismen har problem för att den är fragmenterad. Att feminister ägnar så mycket tid åt att tjafsa med varandra att vi liksom inte hinner prata med andra. Dels skulle jag säga att det inte stämmer. Jag har tjafsat betydligt mer med icke-feminister än vad jag har gjort med andra feminister. Men även om det stämde, om vi verkligen inte kunde komma överens, är det inget vi behöver oroa oss för. En rörelse med många människor kommer aldrig kunna vara helt ensidig. Ju längre vi kommer, ju fler vi blir, desto rörigare blir det. Det är inget problem alls, skulle jag säga: det är ett tecken på framgång.
Så om det är en sak jag skulle vilja be dig om, när jag har pratat klart, så är det just det. Sluta oroa dig. Oavsett vem du är: säg att du är feminist. Säg det högt och tydligt till alla du träffar. Om de frågar varför, så berätta. Var inte rädd för följdfrågor. Berätta att bristen på jämställdhet inte är en åsikt, det handlar bara om kunskap. Berätta att du kämpar för frihet och mänskliga rättigheter. Var deras wikipedia. För chansen är stor att de kommer att vilja hänga med. De kommer också vilja kalla sig feminister, så fort de vet vad det betyder. Det är vårt jobb att se till att de vet.
5. Genomförandet. Här kan man se hur leveransen blev. Jag är alltid skitnervös när jag ska upp på scen. För att ändå överleva brukar jag fokusera på publiken och vara nyfiken på vilka de är och hur de reagerar, mer än på mig själv. Och så har jag alltid högklackat, det hjälper på nåt sätt. När jag väl står där vet jag knappt vad jag säger, förrän jag kommer av mig. Det gjorde jag här också, precis i början på sista stycket (när jag trodde att jag var safe, haha). När jag stod där tyckte jag att jag var tyst i en halvtimme, men när jag kollar på det nu inser jag att det snarare var tre sekunder. Jag gjorde ganska många små avsteg från manuset, som man hör, men de hade jag koll på från repetitionerna.
Slutsats: att hålla tal är inte svårt, men det kräver jättemycket jobb. Jag fattar att den som tror att tal handlar om att ställa sig upp och freestyla tycker att det verkar skitläskigt, men så är det alltså inte. Inte för mig i alla fall. Men när man väl står där, när man ser folk man inte känner stå och nicka och applådera och se glada ut, då är det värt varenda sekund. Så klart.