Att rösta bort sin frihet.

De senaste dagarna har väldigt mycket i såväl sociala som osociala medier handlat om DNs beslut att publicera en annons med diverse påståenden om invandring (om du mot förmodan har missat den, finns den att läsa här.). Peter Wolodarskis förklaring till publiceringen kan man läsa här.

Jag hade nog personligen valt att inte publicera annonsen, dels för att jag inte ser vilket gott den skulle kunna göra (och om jag bestämde över annonserna i en tidning skulle det vara en viktig måttstock för alla annonser), dels för att det inte är så svårt att räkna ut vilka reaktionerna skulle bli. Som tidning har man ju ingen skyldighet att publicera annonser, och yttrandefrihet är inte samma sak som tourettes syndrom.  Alltså, bara för att man FÅR säga något måste man inte göra det.

Jag förstår att annonsen upprör. Jag blir också obehaglig till mods. Som fan. Mänsklig frihet är det viktigaste jag vet och jag får ont i magen av alla antydningar om att andra inte tycker det. Men. Även om jag inte vill se det, inte vill att det ska finnas människor som tänker annorlunda, är det ett faktum att de finns. Att se deras åsikter tryckta på papper är ett skäl att mobilisera. Att debattera. Att som Damon Rasti lägga fram fakta och motargument. Men jag kan inte tycka att det är en anledning att kräva att åsikterna inte skulle tryckas.

För tyvärr har det varit den mest vanligt förekommande reaktionen jag har sett i sociala medier: krav på bojkott av DN och avslutade prenumerationer. Som om det gick att tysta ner rasism. Som om strategin att frysa ut SD någonsin har funkat. Som om det räckte att tillräckligt många tog avstånd, så skulle problemet vara löst.

Jag tror tyvärr att vi måste vara överens nu om att det inte funkar så. Sverige står inför avgörande vägval och det är genom att prata MER om dem, inte mindre, som vi kan påverka utgången. Deras väg eller vår. Bakåtsträvande eller framtidsorientering. Mindre frihet eller mer.

Om Nelson Mandela, Martin Luther King eller Rosa Parks hade nöjt sig med att “ta avstånd” från dem som argumenterade för begränsad frihet (och eventuellt avslutat en tidningsprenumeration) hade vi inte varit där vi är idag. Det krävs mer än så. Och jag hoppas att många, många vill och orkar göra det som krävs för Sverige inte ska rösta bort sin egen frihet i nästa val.