Att överleva en bilolycka.
- 2 min
Att läsa ledarsidor är ofta så likt att passera en trafikolycka som det kan bli utan att faktiskt passera en trafikolycka. Man vet att det kommer att bli hemskt och att man kommer att må dåligt, kanske under lång tid framöver. Man vet också att man kommer att förfasas över hur förödande en viss uppfinning, som exempelvis lastbil eller tangentbord, kan vara i fel människas händer. Men man kan inte låta bli att pressa nästan mot rutan och glo. Ibland händer det ju faktiskt att folk tar sig ur bilen, helskinnade men omskakade. Det gick inte så illa trots allt, vilket inger visst hopp om framtiden. Dit brukar, för min del, Peter Wolodarskis ledare på helgerna räknas, det mesta av Katrine Kielos, och ibland något av Hanne Kjöller.
Gårdagens ledare om MPs feminism i DN var inte en sån överlevare. På sin kongress i helgen lyfte Miljöpartiet upp jämställdhet som ett av sina fyra fokusområden inför valet (tillsammans med miljö, jobb och skola). Det känns både självklart och taktiskt. MP har, tycker jag, den allra bästa feministiska politiken, både i analys och konkreta förslag, och det vore ju jättedumt om någon missade det.
Därför blir det så otroligt märkligt när DN bestämmer sig för att det är just bristen på feminism som är MPs stora problem. Som om liberalerna, som trots allt har suttit i regeringen i snart åtta år, hade löst alltihop med sin briljanta marknadsekonomi, och de gröna först nu vaknade upp och kom farande med lyxlösningar för lyxkvinnor som kvotering av ledningspositioner och delad föräldraförsäkring.
Så är det inte. Sverige är inte jämställt och världen är inte jämställd. Ingen har löst något än. Att jobba för att rädda planeten är inget motsatsförhållande till jämställdhet; det är en förutsättning för att alla människor (oavsett kön) ska överleva. Tillväxtkritik är inte samma sak som att vilja stoppa ekonomisk utveckling i fattiga länder. Feminism är inget nollsummespel där mer jämställdhet för vissa ger mindre jämställdhet för andra och att sätta fler kvinnor på maktpositioner i den rika delen av världen gör inte situationen sämre för kvinnor i den fattiga delen av världen och individualiserad föräldraförsäkring borde vara en självklarhet precis som alla andra socialförsäkringar är det. Phu.
Men mest av allt blir jag ändå besviken. Socialliberalism och grön ideologi ligger i mångt och mycket nära varandra. Miljöpartiet startades av avhoppade folkpartister och många väljare ligger och skvalpar precis däremellan. Att låtsas att grön och liberal feminism är väsensskilda, och att den senare tar ansvar för världens fattiga medan den tidigare handlar om innerstadskvinnor som borde sluta sura för att de tjänar mindre än sina manliga kollegor, gör samtliga inblandade ideologier en rejäl björntjänst.