Att älska sin nästa såsom sig själv
- 2 min
Häromdagen när jag var på yoga (letar febrilt efter en vettig yogaklass/instruktör, helst inom SATS, blir jätteglad för tips!) sa instruktören att hon hade funderat lite på talesättet/biblecitatet att älska sin nästa som sig själv. Det faller ju om man inte älskar sig själv särskilt mycket. Så för att kunna älska sin nästa i någorlunda rimlig mängd måste man börja med det egna.
Det låter ju rimligt egentligen. Ändå har jag så sjukt svårt för uttrycket att älska sig själv. Eller sin kropp. Eller allt snack om ”självkänsla nu”. Jag har på allvar aldrig träffat en enda person som älskar sig själv. Knappt en någon som tycker att de själva är ok. Har väl träffat en del som inte orkar bry sig längre, de är oftast någonstans över 60 år. Ändå har jag träffat en massa folk som är fantastiskt smarta, roliga, generösa och allmänt underbara att vara omkring. Så hur går det ihop?
Kanske är det inte så himla viktigt att vara nöjd med sig själv (än mindre älska sig själv, herregud). Kanske är det inte mer fokus på sig själv och vem man ”är” man behöver, utan mindre? Kanske är det viktigaste att skita i sig själv, och gå och göra något viktigt istället? För faktum är att om man väntar på att man själv ska må bra innan man tar tag i saker och ting, är risken stor att man får vänta för evigt. Och då blir man bara en liten introvert människotrasa till slut.
Jag tror på att vända på begreppen. Precis som att man inte säger ”bli stark så kan du gå till gymmet sen”. Man måste göra det trots att man inte orkar. Om man gör saker man inte vågar blir man modig. Om man gör saker som är svåra får man självförtroende. Och om man gillar och respektera andra mår man lite, lite bättre. Men för tusan, man kan ju inte gå och vänta på att bli stormförälskad i sig själv. Man kommer alltid att vara ganska sugig, så lika bra att acceptera det och gå vidare.