åsiktsrädsla

Åsiktsrädsla

Ursäkta att jag alltid är sista på bollen, men jag skyller på tidsskillnaden. I går läste jag Cissi Wallins krönika om åsiktsrädda kvinnor och i morse lyssnade jag på det uppföljande programmet i RadioEtt som gästades av två damer som är allt annat an fega: Lady Dahmer och UnderbaraClara.

Kort sammanfattning:
Cissi Wallin skriver att kvinnor med makt, framför allt då bloggare, skådisar och andra kändisar, borde utnyttja sin position för att någon gång ibland föra fram något mer substantiellt än vad de åt till lunch eller vilka skor de har på sig. Ramaskri utbryter.

Reflektion: Jag är mycket avundsjuk på Cissi som har ett eget radioprogram. Och så kunde jag inte hålla med mer.

Det stora problemet när man skriver något som många inte haller med om är att det finns så många sätt att inte hålla med. Därför måste den som skrev det initiala inlägget öppna krig på 73 fronter samtidigt, och det är svårt. Kritiken mot Cissis ståndpunkt spänner från att hon skuldbelägger och tvingar folk till saker, till att det inte alls är ett problem att kvinnor i allmänhet saknar åsikter; det är bara undantagsfall hon refererar till, till att kvinnor faktiskt saknar åsikter eftersom kvinnor och män är födda olika.

Jag ska välja två fronter för det är ungefär vad man fixar innan det blir rundgång i skallen.

1. Problemformuleringen att man som kvinna med åsikter kritiseras betydligt hårdare än en man med samma åsikter och yttryckssätt.

Ja. Så är det. Kvinnor får gärna ha åsikter, men då måste man kunna underbygga dem. Man måste ha förtjänat sin åsikt genom att vara svinbra på allt man uttalar sig om. En gång fick jag en kommentar här på bloggen från en person som tyckte att jag skulle hålla käften med motiveringen: kom tillbaka när du har ett guldlejon att visa upp, sa kanske jag ändrar mig.

Alltså: Var bättre an alla oss andra, så får du uttala dig.

Oj vad vi inte skulle kunna ha demokrati om alla följde det rådet.

2. De som har möjlighet att förändra den här situationen bör göra det.

Om jag ska invända mot något i diskussionen mellan Cissi, Lady Dahmer och Clara är det att alla tre var rätt snabba på att säga att det här naturligtvis inte är något man måste göra, att de inte vill tvinga någon osv. Jag tycker att man kan ta i hårdare. Jag tycker att makt kommer med ansvar. Om jag har tid, pengar, utbildning, tillgång till allt jag behöver i mitt liv, och dessutom en kanal rakt ut i samhället, tycker jag att jag faktiskt är skyldig att hjälpa dem som inte har samma möjligheter. Om jag kan inspirera en enda människa att våga lite mer, eller få ett jobb hon passar utmärkt för, eller säga ifrån när något värdelöst händer, är jag beredd att ta hur mycket stryk som helst for det. Helt enkelt eftersom jag råkade ha turen av födas med förutsättningar (ekonomiskt, socialt osv) för att klara stryk.

Kanske är jag extra uppe i varv för att jag häromdagen såg filmen Sarah’s Key om fransmännens massarrestering av judar i Paris 1942. Mitt på ljusa dagen, mitt i stan framför allas ögon, låstes tusentals män, kvinnor och barn in i en stor velodrom som i filmen beskrivs som “the superdome in New Orleans, only a hundred times worse” för att sedan skickas till koncentrationslägren. Inte av nazisterna. Utan av fransmännen. Och ingen sa någonting, varken då eller senare.

Yttrandefrihet är inget värt om människor är för fega for att utnyttja den.