Årets vuxen
- 2 min
- Kommentera
Förra veckan snurrade det till lite kring artisterna Näääk & Nimo efter att en av deras texter anmäldes som hatbrott. Det var rader som ”men egentligen så ville jag bara ta hennes kropp. Dra ut i Årstaviken o begrava henne för gott” som av anmälaren ansågs vara… tja, kvinnohat.
Nu vet vi ju alla vad som ska hända. Det började också på helt rätt sätt: Näääks fans blev topp tunnor rasande. Anmälaren var ”en dum brud” som ”borde ägna sig åt något bättre”. Det är också ”bara en låt, har inget med verkligheten att göra” samtidigt som det minsann ”finns tusentals låtar som hetsar lika mycket mot män men då är det för fan ingen som anmäler”. (Det här sistnämnda argumentet får mig alltid att undra om hen som säger det är helt tappad. Om du är så verklighetsfrånvänd att du inte förstår skillnaden mellan våld mot kvinnor och män i vår kultur är det väl bara att anmäla själv?)
Hur som helst. Här tar historien en väldigt oväntad vändning. Näääk hör nämligen själv av sig till media och gör det människor i alla tider har gjort när de har klantat sig: han ber om ursäkt. Mailet innehåller en förklaring kring när och varför texten skrevs, och vilken avsikt han hade då. Det avslutas:
”Jag har alltid varit och kommer alltid att vara motståndare till alla sorters våld mot kvinnor, men jag inser idag att ”Vare värt de!” är en låt som väldigt många kan missförstå och bli illa berörda av (…) Då jag absolut inte vill att folk ska tro att jag står för våld i allmänhet, och speciellt inte mot kvinnor, så har jag bett skivbolaget som gav ut låten att plocka bort låten från Spotify och iTunes. Vill slutligen be alla som tagit illa upp om ursäkt, jag hoppas ni godtar min förklaring”
Precis så lätt kan det vara. Inga hot. Ingen hets. Bara vuxna människor som talar med varandra och sätter sig in i varandras olika perspektiv och löser problemet. Rooooligt dock att se de tidigare så upprörda fansens reaktioner. Dom ba: eeehhh… jaha. Då går vi väl hem nu då.
Hela händelseförloppet kan man läsa om här och sen gå ut och känns att världen kanske inte är så himla hopplös trots allt.