Anorexia-gate och den tappade tråden
- 3 min
- 29 kommentarer
Nu har det ju gått några veckor sedan Metros artikel om modellagenturer som letar anställda utanför ätstörningskliniker, men först nu har jag läst Daniel Björks Bon-text på temat som jag tycker förtjänar några rader. Den kan man läsa här.
Jag håller helt med Daniel om att det är konstigt att Metro inte berättar vilken agentur det gäller. Dels för trovärdigheten, men också som en tjänst för dem som faktiskt anlitar agenturer och vill använda sin strålande konsumentmakt till att avstyra eventuell business med idioter. Som det är nu kan det alltså stämma att det hela är en råttan-i-pizzan-story, vilket jag innerligt hoppas.
Men sen måste jag säga att jag tappar tråden. Daniel går vidare till att påstå att ätstörningar inte är ett resultat av påverkan från omgivningen, utan är genetiskt, med hänvisning till den här rapporten. Det här med vetenskap och sanning förtjänar ju ett inlägg i sig, men tre större problem med den här referensen är 1. att den bara handlar om anorexi som är en av många ätstörningsformer, 2. undersöker människor födda mellan 1935 och 1958, och alltså inte har växt upp i det mediaklimat vi nu diskuterar och 3. att jag inte kan hitta att den säger det som Daniel refererar till (snarare säger forskarna redan i artikelns abstract följande: ”Jacobi et al reported several general risk factors for eating disorders, including sex, race/ethnicity, early childhood eating and gastrointestinal tract problems, elevated shape and weight concerns, negative self-evaluation, sexual abuse and other adverse experiences, and general psychiatric morbidity”, men konstaterar också att det är svårt att dra slutsatser eftersom urvalet är så litet)
Det finns oändligt mycket forskning kring hur människor påverkas av de kroppsideal som bland andra modebranschen förstärker (den som vill få fler vetenskapliga perspektiv kan exempelvis kolla in det här specialnumret av Journal of Social and Clinical Psychology). Ingen påstår att det enbart är medias eller modebranschens fel, men de allra flesta är överens om att det spelar roll. Den diskussionen är över och klar. Däremot kan, och bör, vi har en diskussion om hur vi kan avhjälpa problemen. Allt annat är slöseri med tid.
Slutligen skriver Daniel att modebranschens ideal inte är den anorektiska kroppen. Han baserar detta på att av världens 10 bäst betalda modeller är 7 större än storlek 34. En snabb koll av models.com lista och vidare check av modellernas profiler hos Fashion Model Directory visar att det inte stämmer (det är bara Miranda Kerr som har strl 36, alla andra är mindre). Men ärligt talat känns den övningen som överkurs. Den som på allvar tror att modeller i allmänhet har storlek 34 eller 36 måste ha blivit rejält fartblind. Jag har storlek 34/36. Jag väger nästan 10 kilo mer än en genomsnittlig modell till samma längd. Modeller är otroligt smala och det skapar i många fall problem för dem själva och för människor som tittar på bilder av dem. Move on.
Summan av kardemumman är att resonemanget landar i ungefär ”agenturer letar inte efter modeller utanför ätstörningskliniker, men OM de gjorde det skulle det inte vara något problem eftersom smala modeller inte leder till ätstörningar men OM det gjorde det skulle den ändå inte vara någon fara för modeller är inte smala”. Det är inte bara cirkelmässigt, det är också helt fel på nästan samtliga punkter. Det är synd att en skribent på en av Sveriges få seriösa modetidningar inte tar den här diskussionen på större allvar än så.