Angående försiktigt mejslade kindben
- 1 min
Det har gått en dryg månad sedan Fredrik Backman skrev texten som fick läsarstatistiken på cafe.se att mångdubblas och halva Sverige att falla i gråt.
Jag har läst och läst om och funderat lite. Vill ju liksom inte vara en sur jäkel. Vill också känna sådär mycket att jag nästan bryter ihop för att det är så vackert. Men efter några veckor av tänkande måste jag säga följande: Poängen (kör inte ihjäl andra människor) är viktig. Fredrik är en kompetent skribent. Men just den här texten är verkligen inte bra.
Själva strukturen är det inget fel på. Saklig beskrivning av situationen. Känslomässig uppbyggnad. Torr avslutning. Precis sånt som jag brukar älska. Det är bara det att den där känslomässiga beskrivningen är så ansträngd att den nästan går av på mitten.
Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.
Han har hennes försiktigt mejslade kindben
När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna.
Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.
Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.
Jag fattar att Fredrik älskar sin son. Men texten säger inte det. Texten säger att någon försöker låtsas att de känner något genom överdosering av metaforer som antingen är slitna eller krystade eller båda delarna. För mig blir det inte vackert. Det blir en blandning av Harlequinroman och tonårsdagbok. Vilket är synd, för ambitionen är som sagt bra och Fredrik kan skriva. Den här texten ar till exempel skitrolig.
Den stora frågan är kanske inte om det är bra att skriva om fnittrande champagnebubblor. Den stora frågan är varför en text som får de allra flesta att gå i brygga av lycka får mig att kräkas i munnen. Vad är det för fel på mig?