And other stories.
- 2 min
- 27 kommentarer
När jag la upp inlägget om de böcker jag har läst på senaste tiden var det någon som frågade om det var med flit som det nästan bara var böcker av kvinnliga författare. Körde jag någon slags 90-procentigt mansfritt 2014, kanske? Nej, det gör jag inte. Men det var ändå med flit, av en helt annan anledning.
För ganska precis ett år sedan bestämde jag mig (ännu en gång) för att ta tag i de ätstörningar jag hade släpat på i över femton år. Fast den här gången var det på riktigt. Den delen av mig skulle BORT, för alltid, vad det än skulle kosta.
Det har varit ett jävligt jobbigt år på en massa sätt, och det är inte över på långa vägar. Häromnatten drömde jag att jag satt på ett möte på jobbet och var tvungen att säga till alla att jag hade gett upp. Jag skulle sluta äta igen, för jag orkade inte mer. Jag vaknade lättad tills jag fattade att det var en dröm. Jag får inte, ska inte, sluta äta. Jag ska kämpa vidare.
En fruktansvärt kämpig del i alltihop har varit att inse hur dålig tolerans jag har för fysiskt idealiserade kvinnobilder. Jag, som är så akademisk, så strukturanalytisk, politisk, som vet exakt hur reklam och media blir till. Som dessutom är vuxen och redig med en massa vettigt folk omkring mig. Jag klarar inte ens att se en dåligt retuscherad Linsex-reklam utan att dra in magen eller klämma på mina överarmar som inte längre är deffade.
Min första taktik var att försöka undvika alla bilder som försökte få tillbaka mig på den gamla banan. Det gick inte. Även om jag inte köpte modetidningar och inte gick på bio och tvingade Anton (som jobbar med mode) att plocka undan fotoböcker han hade sparat på i åratal så fanns ju bilderna där i alla fall. När jag åkte tunnelbana en tisdag innan jul räknade jag tolv perfekta kvinnokroppar i mitt synfält, samtidigt. Och jag var bara på väg till jobbet.
Den nya taktiken blev att dränka bilderna i annat. Att för varje 19-åring som stod och plutade i underkläder skulle jag se 100 andra bilder av kvinnor som var något annat. Inte något bättre eller sämre, det handlar inte om värdering. Bara om blandning. Att påminna mig, aktivt, om att folk är olika. Att det är så jävla oviktigt vilka överarmar jag har.
Sedan dess har det blivit väldigt mycket kvinnliga författare, musiker och filmskapare. Mest för att män fortfarande inte berättar kvinnliga historier i särskilt stor utsträckning. Så jag sträckkollar på Orange is the new black och Girls och läser om flickor i Jämtland och tonåringstjejer i Israel och känner att trycket lättar. Det gör faktiskt det. 200 sidor Bea Uusma suddar faktiskt ut två H&M-annonser.
Det här är ingen långsiktig lösning och den borde inte ens behövas. Men nu är det som det är, och allt som hjälper är värt nåt. Så i väntan på en värld som slutar göra illa, så dyker jag ner i en värld som vill mig väl.