Almedalsveckan del 6: Den stora finalen eller Att leva som man lär
- 2 min
I Filterintervjun med Mattias Klum som jag refererade till häromdagen pratades det alltså mycket om miljö och politik. *dör över hur bra den är, måste läsa om den för rent nöje*. Klum menar att hans mål i första hand inte är att få folk att sopsortera mer; det är att påverka politikerna, företagen och andra makthavare. Först då kan de hända grejer på riktigt.
Det håller jag helt med om. Jag har skrivit om det tidigare: lika lite som vi byggde upp välfärdssamhället genom att snällt be de rikaste att ge en del av sina pengar till de fattiga, kommer vi att kunna skapa ett hållbart samhälle genom kampanjer för att få folk att släcka lampan. Vi har pratat mycket om det i vårt lilla MPNY-gäng: hur mycket energi ska vi lägga på att ändra våra egna liv? Spelar det ens någon roll?
Som miljöengagerad lever man hela tiden med dåligt samvete. Folk är väldigt snabba på att peka ut eventuella diskrepanser i ens beteende: VA, kastade du läskburken i soptunnan? Du som ska va så himla miljövänlig! VA, har du AC i lägenheten? Du är ju miljöpartist!
Man skulle kunna fundera över varför det här gäller just folk som röstar grönt, och inte de som exempelvis är moderater. Jag har aldrig hört någon säga VA, har du dina barn i kommunal skola? Du är ju höger! eller VA, betalar du dina anställda mer än minimilön? Det sabbar ju det kapitalistiska projektet! Anledningen till att alla, oavsett politisk tillhörighet, ibland beter sig i motsats till sina övertygelser är enkel: Man är en människa, och därför är man komplex, motsägelsefull och lat ibland. Och man är del av ett samhälle. Även om man vill jobba för att förändra det, lever man ju nu, inte i framtiden. Att man då påverkas av normer och regler är självklart.
Men. Även om jag är emot fingerpekande och att lägga över ansvaret för stora problem på individuella människor, försöker jag verkligen att leva som jag lär. Mest för att det är skönt. Man känner sig mer hel när man gör det man tycker är rätt. Men också på grund av det jag skrev om i vego-inlägget: det är enklare än man tror att påverka andra. Man behöver oftast inte ens säga något. Bara genom att göra annorlunda visar man att det finns alternativ. Alternativ till att äta kött. Alternativ till att shoppa sig lycklig. Alternativ till att klä sina döttrar i prinsesskläder och sina söner som spiderman. Alternativ till att hålla käften.
I slutändan tror jag att det viktigaste av allt är strävan. Så jag strävar efter att leva ett vettigt liv. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men jag tror att så länge man försöker kommer man komma så himla mycket längre än om man låter bli.