Alltså förlåt

Men jag skrattade så jag höll på att dö när Sandra visade det här för mig.

Detta gör mig naturligtvis till en vedervärdig människa, men när verkligen är så här Monte Pythonesk kan jag liksom inte låta bli. Det är för många saker som sammanfaller. Den sorgliga historien med isbjörnen Knut. Kaninen utan öron. Ett stor mediedebacle. Och kameramannen, som i min fantasi har en son som ÄLSKAR kaniner och själv äger flera stycken, som har skrutit hela veckan med att snart ska han minsann få träffa det lilla öronlösa miraklet. Ett steg tillbaka och så snipp snapp var kaninsagan slut.

MAN HADE INTE KUNNAT HITTA PÅ DET. Vilket gör det helt fantastiskt.