Allt kändes som en evighet, han ville inte vara där och titta på det jag gjort.
- 1 min
- 4 kommentarer
Läser det här inlägget hos Annika Bäckström och blir hemskt besviken. Annika har varit på intervju för en praktikplats på en (ej namngiven) reklambyrå och gått därifrån med tårar i ögonen.
Annika skriver:
Det här var för snart ett år sedan och idag blir jag arg så fort jag tänker på det. Jag har hört om det, men hoppades att de där inskränkta reklambyrågubbarna inte fanns på riktigt. Man kan fråga sig varför jag ens fick komma på intervju i första taget då han var väldigt tydlig med att jag var från fel skola, hade fel typ av praktik och hade haft fel lärare.
Om man frågar CDn som satt i samma rum skulle säkert historien bli en annan (hoppas jag), men det spelar inte så stor roll. När man sitter där med sin mapp är man så utsatt. Man vill så mycket och har så mycket att förlora, är så rädd för att göra fel, medan den som sitter på andra sidan är mitt i sin egen bekvämlighetszon. Något som var menat som skoj eller försök till hjälp kan tas för något helt annat om man inte väljer sina ord väl.
Varje person som lämnar ett möte med samma känsla i kroppen som Annika är ett enormt misslyckande för CDn ifråga, för byrån, och lite för hela reklambranschen. För vi vet alla att Annika inte är den enda som har känt så här. Att de flesta av oss som kollar på mappar någon gång har varit disträ, ointresserade, icke-konstruktiva, ibland taskiga. Bara för att vi själva hade en dålig dag.
Så onödigt. Skärpning, för sjutton.