Akilleshälen
- 2 min
- 17 kommentarer
Det händer ibland att jag får kommentarer av typen ”kul att du som ska vara en sån himla miljövän åker till New York hela tiden”. (rekordet var nog häromdagen när någon, angående eldsvådan i mitt hem, skrev att jag tycker att det är viktigare med fina lampor än med miljö. Hängde inte riktigt med i svängarna där) Det är faktiskt mest det som brukar kommenteras, kanske för att det inte finns så jättemycket annat att klanka på. Jag bor ju i en storstad och har inga barn och har en ej så hög inkomst (de tre enskilt mest miljövänliga åtgärder man kan göra, om man ska vara krass). Jag har ingen bil och jag är vegetarian. Jag källsorterar varenda jäkla kapsyl och slänger aldrig mat, jag lagar och syr om kläder och tar konsumtionsfria månader. Jag bor i en etta inredd med second-hand-möbler som har en elförbrukning på typ 100 spänn i månaden. Jag lägger många timmar i veckan på att läsa, skriva om och diskutera miljöfrågor.
Men, ledsen att säga det, jag är inte perfekt. Jag har två laster och det är resor och kläder. När det går försöker jag sköta det snyggt, försöker alltid åka tåg inrikes exempelvis och undviker att köpa slit-och-släng-grejer. Men SÅKLART faller jag igenom ibland. Jag tycker att man ska leva som man lär men jag tycker också att man måste få ha några akilleshälar och ändå få prata om det. Kanske är man till och med bättre på att prata om det när man själv vet hur det känns, att det är rätt så himla svårt att försöka gå emot det som samhället har lärt en är rätt och bra?
Grejen är att jag tror inte att det är där skon klämmer för dem som vill kritisera mig, inte egentligen. Jag tror snarare att det handlar om att de tror att jag skriver om miljöfrågor för att framhäva mig själv. Att det handlar om någon slags skryt. Typ som när modebloggare visar upp sina nya inköp, fast då säger jag att jag har blivit vegetarian istället. Men jag tar inte tunnelbanan för att skryta. Det handlar verkligen inte om att någon ska tycka att jag är bra eller duktig. Det handlar om att jag tycker att det är viktigt. Så viktigt att jag kan tänka mig att tumma på rätt många bekvämligheter. Så viktigt att jag gärna vill inspirera andra till att själva göra något, om det så är att äta köttfritt på måndagarna eller gå med i en organisation som jobbar för ens hjärtefrågor.
Så skit i mig. Vad jag gör eller inte gör är inte viktigt. Men när flera gör det. När alla gör det. Då blir det viktigt. Och kan jag på något litet sätt göra att vi kommer lite närmare det, då struntar jag i om någon tycker att jag är en mallgroda på vägen.