Affären
- 2 min
- 8 kommentarer
Jag misstänkte att den här dagen skulle komma och det har den gjort. Jag har en affär. Hittills har jag kunnat rättfärdiga den med olika svepskäl. Men moralen borjar komma ikapp mig. Hu.
Jag har en skarp känsla av att mitt jobb inte riktigt går ihop med det jag tror på. 70% av tiden ar jag en typ av person. Den typen tror inte på tillväxtekonomi. Skriver upprörda texter om jamställdhet, utseendefixering och kortad arbetstid. Får plastpanik och tvättar håret med äppelcidervinäger.
De andra 30 procenten är jag på jobbet. På en reklambyrå. Ett företag som vars själva existensberättigande är tillväxt och marknadsekonomi. Det är mitt jobb att övertyga människor om att de ska köpa mobilabonnemang och färgglada vårkläder. Och det gör att jag får bra betalt för att vistas i en fantastisk miljö med en massa smarta och roliga människor omkring mig.
Det går ju inte ihop. Egentligen. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag säger en sak, och gör precis motsatsen. Problemet är att jag gillar ju båda. Någonstans försöker jag tänka att jag kan ta med mig mina värderingar in i jobbet, och på så sätt förhoppningsvis bidra till att reklamen blir lite vettigare. Både som bransch och i själva leveransen. Men är det rätt mot mina kunder egentligen? Jag tror ju i och för sig att på sikt kommer vettiga varumarken att gå battre, men på kort sikt?
Och åt andra hållet: kan folk tro på mitt engagemang om de vet att jag går till ett jobb där jag (i teorin) kan ombes att slänga allt överbord, och casta en size zero-modell för att sälja halvdåliga prylar som tillverkas i en sweatshop i Bangladesh? Även om man jobbar på en byrå med stor integritet, som väljer sina kunder väl, går man alltid någon annans ärenden och vet aldrig riktigt vad som försiggår bakom kulisserna. Och då spelar mitt fair trade-märkta frukostte egentligen ingen roll.
Ja, vart sjutton vill jag komma med det här? Ingenstans, egentligen. Bara säga att det inte stämmer, och att jag fattar det, men att det är svårt. Svårt att välja och veta. Och någonstans i bakhuvudet finns önskan om att få ihop det och kunna göra allt.