9/11
- 2 min
- Kommentera
Vad gjorde du igår för 10 år sedan? Jag hade precis börjat trean på Viktor Rydbergs Gymnasium. Jag var 17 år och hade aldrig haft en pojkvän. Men jag hade falskleg och en Acne-skinnjacka och världens bästa kompisar. På eftermiddagen den 11 september var jag på väg hem från en anställningsintervju i skoaffären Rizzo på Bilblioteksgatan. Jag hade fått jobbet! Varannan helg skulle jag jobba extra. Jag visste inte då att jag skulle hata varenda en av de där helgerna och de allra flesta av tjejerna jag skulle jobba med.
Hur som helst, på väg hem ringde min kompis Tinna. Det är helt stört det är helt stört! sa hon, gång på gång. Jag skyndade mig hem och hann sätta på CNN lagom till att plan nummer två kraschade in i tornen.
Om någon hade sagt till mig då att jag skulle bo i New York på dagen tio år senare hade jag nog sagt Varför i hela friden tog det så lång tid? Jag hade varit här ett par år tidigare och bestämt mig för att så fort jag blev vuxen skulle jag flytta hit.
Det var en märklig dag igår. Vi satt på jobbet i ett väldigt ödsligt SoHo. På vägen dit mötte man hundratals finklädda brandmän på väg till kyrkan i Nolita. På TV visades ceremonin med namnuppläsning och på gatan nedanför kontoret gasade en presidentkortege förbi. Kan ha varit Bush. Kan ha varit Obama. Jag hoppas på det senare.
Fast man är här är man ändå inte med. Vi är inte amerikaner. Vi var inte här när det hände. Vi kan inte fatta. Det gör att jag tycker att det är lite svårt att veta hur man ska bete sig. Hur visar man respekt utan att åka snålskjuts på andras känslor? Det verkar i och för sig även amerikanerna ha problem med. Många har lämnat stan och vill helst göra något helt annat. Kanske för att det är för jobbigt att tänka på det som hände, kanske för att tioårsdagen känns som ett rimligt datum för att slutgiltigt vända blad.
Hur som helst har jag idag för första gången fått se New York på halv stång. Och det var mäktigt. De kan det här med flaggor, amerikanerna.