5 saker som brukar förvåna folk när dom lär känna mig.
- 1 min
1. Att jag är lång. Ser tydligen inte så lång ut på bild, men det är jag alltså. 1,80 för att vara exakt. Kanske 1,81. Och så gillar en ju klackar ibland. Så om man tittar ungefär 1,85 över marken hittar man mig där.
2. Att jag är väldigt mycket romantiker. Många får intrycket av att jag är liksom lite svår och framför allt saklig, och skulle tycka att kärlek är typ… tramsigt? OMG så fel det är. Jag älskar hela idén med kärlek, blir så himla glad när folk blir ihop och får barn och lever lyckliga. Mitt allra bästa är när en ser par på stan, allra helst tonåringar eller äldre, som hånglar helt besinningslöst. Finaste som finns.
Giffar från världens kanske mest beroendeframkallande blogg: Love is a letter sent thousands of times
3. Att jag är en i grunden orolig människa. Jag är så långt ifrån det ordnar sig som man kan bli. Jag oroar mig för allt och alla hela tiden. Stort och smått, högt och lågt.
4. Att jag har nån slags specialpalts i mitt hjärta för countrymusik. Alltså inte bara hipstrig bluegrass utan riktigt dålig, klyschig country. Som den här som enligt Spotify är min just nu mest lyssnade låt.
5. Att jag var en nästintill fullfjädrad brat-person tills jag var ungefär 20. När jag visade den här bilden för Anton på en av våra första dejter hamnade han i nån slags chocktillstånd (men lyckades lyckligtvis repa sig):
Jag (i mitten, inte helt solklart för alla) tillsammans med Kajsa och Clara i Paris 2004.
True dat. Jag hade 3 raka födelsedagsfester på Köket (det som nu är Hell’s Kitchen), firade Valborg på slott i Skåne och hade en frekking päls (vintage, men ändå). Sen flyttade jag till Paris, insåg att jag inte gillade en enda aspekt av livet jag hade haft innan, och började om från början.